En udda fågel med öppet sinne

Det är en udda fågel som landat i Malmö konsthall. Tysken Hans-Peter Feldmann kallar sig själv helst inte för konstnär, vilket kan tyckas märkligt av en man som deltog i två Documenta redan på sjuttiotalet och som varit representerad vid Venedigbiennalen både förra året och 2003.

Feldmanns utställning i konsthallen är ett virrvarr av bilder och objekt, till synes slumpmässigt valda, som en överdos av infall och idéer. På väggarna hänger stora fotografier av brödskivor, kitschiga målningar, en bild av Feldmanns bokhylla i full skala. I lokalen står piedestaler med triviala ting uppställda; leksaksdjur, en tallrik med ett par skedar, en kudde. Riktat ut mot parken står ett ställ med damskor, längre bort en stapel med böcker.



Feldmann är konstnär men en ovanlig sådan. Han kan inte måla, så om han vill ställa ut en målad bild låter han någon annan göra den åt honom, eller så tar han en färdig målning och ändrar lite på den. Mycket av det Feldmann ställer ut är också hittade objekt, redan färdiga produktioner som tidningsklipp eller reklamblad.

Hans främsta konstnärliga verktyg är istället kameran. I ett rum hänger Feldmanns omfattande serie "100 Jahre" där han fotograferat människor i sin nära omgivning, från en åtta månaders baby upp till en hundraåring. På ytan är idén enkel men verket representerar samtidigt ett av hans starkaste drag som konstnär: samlaren, en bevarare av kultur och tid, som försöker fånga det förflutna. Det är själva idén som är det centrala. Det synbara verket visualiserar egentligen bara idén.

Feldmann har en oerhört stark tro och tillit till bilden som uttryck. För honom överträffar bilden verkligheten, en plats eller en händelse upplevs starkare genom bilder. Bilden berättar mer än vad ordet kan göra, bilden bevarar verkligheten. Feldmann upphöjer den massproducerade bilden, "oestetiska bilder" som vykort och reklam, till konst. Den offentliga, allmängiltiga bilden har ett eget symbol- och marknadsvärde som den konstnärliga bilden saknar.



Feldmann tänjer på konstbegreppet, utmanar vad som är konstens definierade gränser. I utställningskatalogen funderar han över hur "det som är innanför stängslet kallas konst och allting utanför är världen". Innanför stängslet, i konsthallen, kan Feldmann göra vad han vill. Med sin öppna inställning till vad som är konst är det självklart otroligt lätt för Feldmann att vara produktiv och han känns som en hybrid av många konstnärer. Inget han gör känns egentligen nytt, utan mycket känns istället bekant. Kanske är det en styrka? Är hans idéer så allmängiltiga att det är därför det verkar som de redan är upplevda?

Utställningens verk kan delas in i några få grupper. En grupp är de redan färdiga bilderna, en annan de bilder som Feldmann manipulerat. En tredje form är tidsstudierna; fotografiska serier som dokumenterar ett förlopp. "100 Jahre" är ett sådant exempel men det finns flera andra serier som hänger på konsthallens väggar. Resten av verken skulle kunna beskrivas som "estetiska studier".

Ett fint verk är ett antal blomkrukor som vertikalt står ut från en vägg, ett annat det stora skuggspelet längst in i konsthallen. När jag ser ett skuggspel tänker jag oundvikligen på den franske konstnären Christian Boltanski men Feldmanns snurrande objekt gjorda av skräp och plastleksaker ter sig snarast som en parodi på Boltanski. Samtidigt visar det på Feldmanns sympatiska inställning till sin konst och till världen som bestämmer över den, att det fula och vardagliga kan skapa någonting vackert.



Det jag framför allt saknar hos Feldmann är friktion, ett motstånd. Det som är befriande och hämningslöst med Feldmanns konstnärskap är samtidigt en belastning. Bristen på en hårdare urvalsprocess gör att hans avsikter och idéer riskerar drunkna i fotografier på fotbollsspelare, tveksamma collage av lättklädda kvinnor eller rosamålade repliker på klassiska skulpturer.

Jag är högst osäker på vad Feldmann vill säga mig, förmodligen försöker han inte säga någonting alls.