Dags att se och lyfta kvinnornas roll

I sin första roman, utkommen förra året, skriver Anneli Jordahl om Ellen Key (1849-1926). Det som lockade in henne i Keys värld var inte Keys egna skrifter, teorier eller handlingar, nej, det var passionshistorien med den femton år äldre, och gifta, mannen Urban von Feilitzen. De möttes få gånger, men brevväxlade desto flitigare. Titeln, lika lång som härlig, är ett citat från ett av Keys brev: "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)".

Och för Jordahl växte, under arkivletandet och skrivandet, en ny bild av Ellen Key fram.

– Ellen Key är en förgrundsgestalt i den svenska kvinnohistorien, men hon har inte intresserat mig speciellt mycket. När jag fann den här passionshistorien, som troligen var av ren platonsk art, hittade jag en sårpunkt som gjorde henne mänsklig. För mig har hon tidigare framstått som en staty, en figur i brons.

Så Anneli Jordahl satte sig i arkiven (vilket hon ser som skrivprocessens bästa fas, medan skrivandet är mer lång- och plågsamt). Och hon fann att Keys betydelse var betydligt större än hon anat. Hon var författare, men även filosof, debattör och föredragshållare, en radikal utmanare i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Förebild och föregångare för många, för andra ett hot som måste bekämpas.

– Det förvånar mig att vi inte känner till henne mer än vi gör. Hon gjorde så mycket, och efter sin idé år 1900 om Barnets århundrade blev hon megastjärna, inte minst utomlands där hon faktiskt var mer känd än i Sverige. Hennes djärva åsikter gjorde ju också att hon drevs i exil.

Så varför. Varför är Key inte mer känd i dag? Jordahl har två teorier. 1: Ellen Key skrev essäer, biografier och djupborrande filosofiska verk, men ingen skönlitteratur. Detta gjorde henne inte lika läst och folkkär som, till exempel, Selma Lagerlöf. 2: Hon var särartsfeminist, och satte därmed moderligheten överst. Inget som 70-talets framväxande feminism tyckte om. Anneli Jordahl:

– Periodvis var hon placerad i giftskåpet. De nya feministerna såg henne som konservativ, och inte som den kämpe hon var i frågor om kvinnors rättigheter, inte minst när det gällde rösträtt. Även hennes adapter, som Elin Wägner, kom att vända sig mot henne.
Jordahls arkivletande visade också hur motarbetad Ellen Key var av flera tongivande män. Debatten var hög, och män som Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén kunde anklaga henne för att vara förvirrad, ytlig och banal. Enligt Jordahl var också tidningarna "fyllda av olika nidbilder av Key".

Detta, anser Jordahl, visar också på hennes betydelse. Varför skulle annars så mycket möda ägnas åt att detronisera henne?

Har vi då blivit bättre? Lyfter vi i dag bättre fram historiens och samtidens kvinnor? Anneli Jordahl suckar. Situationen är bättre, men inte bra. Som aktuellt exempel nämner hon Ebba Bratt Wittströms genomgång (i DN) av grundskolans historieböcker, där det visar sig att män dominerar och att även en del betydelsefulla kvinnor i historien inte ens nämns.

– Feminister kan ses som löjliga och gnälliga, men det finns verkligen fog att påminna om hur det ser ut. När historien skrivs är det männens historia som skrivs. Och vad säger det här till dagens unga tjejer, att de fortfarande inte finns. Inte konstigt att många av dem mår dåligt.
När hon i kväll äntrar scenen i Hässleholms kulturhus är det som gäst under den internationella kvinnodagen. Själv kan hon känna en kluvenhet inför åttonde mars, och att tidningar och arrangörer ger huvudrollen till kvinnorna. För en enda dag. Samtidigt är det också bra. Att situationen uppmärksammas.

– Internationellt sett är Sverige ett föredöme, men även här finns orättvisor. Som att kvinnor inte uppmärksammas lika mycket, att kvinnor får sämre vård och har lägre lön. Sådant behöver vi bli påminda om varje dag.

För Anneli Jordahl är inte genus något isolerat. Det är lika relevant för henne att prata klass. Båda hör ihop. Hennes hittills mest uppmärksammade bok ("Klass – Är du fin nog?") ger sig in i klassfrågan, ett ämne som hon trodde inte skulle intressera. Nu har den tryckts i flera pocketupplagor.

– Jag har svårt att tänka genus utan att tänka klass. De hänger ihop.

Säger Anneli Jordahl.