Qlangresor

– Spela för mig Emma.

Jag sitter hemma i fåtöljen. En trave cd med kvinnliga ljudskapare på bordet. På väggen hänger farmor Emmas gitarr.

– Sjung för mig Emma.

Jag tittar på instrumentet från Herman Carlson Levins instrumentfabrik i Göteborg. Jag ser Emma som jag aldrig har sett. Evangelist-Emma med den lilla gitarren. "Löftena kunna ej svika... "

– Tack Emma.
Ellen är också med i strängmusiken. "I ain"t got no home in this world anymore…". Det skulle kunnat vara Emma som sjöng Woody Guthries sång från 1938. Men Ellen Fullman spelar inte på en sexsträngad Levin. Hon spelar långsträngat. Bygger sitt eget instrument. LSI, Long string instrument. Tar plats. Varje spelning är en installation. 100 strängar. 27 meter, 18 meter och 9 meter långa. Där vandrar Ellen och låter. Den långsträngade klangen är lite såglik fast mycket fylligare. "Jag kan stå i en timma och lyssna på ett ackord."

Hon spelar själv och hon spelar med olika musiker. På "I aint got no home" har hon hjälp av tysken Jörg Hiller. Ellen Fullmans bas är Candy Factory Studio i Austin där hon leder ljudmeditationer och undervisar.
En malande baston. Det låter som munkar. Så kommer en ordlös, klagande och sjungande kvinnoröst. Övergår i recitation fylld av vrede och smärta. Piano i nedre registret. Oroligt. Kvinnorösten på gränsen. Skärande. Sorg som vrålas ut. Blandas med inklippta röster och liturgisk sång. Diamanda Galàs framför sin "Defixiones" Det är en berättelse om folkmordet på armenierna.

Diamanda Galàs växte upp i USA med grekiskt ortodoxa föräldrar. Performanceartist, sångare och pianist. Klassiskt skolad, sjunger på fem språk och i tre och en halv oktav med en speciell mikrofonteknik. När andra ökar avståndet till mikrofonen när dom tar i gör Diamanda Galàs tvärtom. Tar mikrofonen riktigt nära munnen. Det distar och "When I am up to high D, it s just cruel to the engineer. I love it but he is dying".

I mina lurar mässar Diamanda Galàs "The world is going up in flames". Hon växlar mellan engelska och grekiska. "This is the order from the dead" vrålar hon uppfordrande.
Joan La Barbara är en kompositör och röstutforskare. Hon ser rösten som ett instrument. Jag lyssnar på "Rothko" från 1986. Ett långt vackert malande rör sig runt runt en lång ton. Det känns som rösterna vibrerar i mig. Påverkar min kropp fysiskt. Joan La Barbara besökte Rothko Chapel 1973 där konstnären Mark Rothko har skapat rum med sin konst. Precis som Mark Rothko lät färgerna flyta i tunna skikt vill Joan La Barbera låta rösterna flyta omkring. "Washes of colour become washes of sound."

Tjugo minuter sitter jag omsluten när Joan La Barbara målar med röster.
"Destination Tokyo". Nisennenmondai är ett japanskt band med oklassisk och klassisk rocksättning. Tre kvinnor med gitarr, bas och trummor. Jag lyssnar på "Mirrorball". Först gitarren. Ett par ploppiga toner. En loop. Sen ännu en och en till och… Masako Takada loopar live. Sayaka Himeno mal på hihat och baskagge. Basisten Yuri Zaikawa lägger en grund med ett par toner. Det är som ett långt intro. Det växer och växer och aldrig vill det ta slut. Masako Takada prövar och prövar med sin gitarr.

Det är riktigt flummigt och då ska man veta att flum är honnörsord i många sammanhang. Särskilt i konstnärliga. Det betyder: "Så kan man också göra" och Nisennenmondai får mig att längta. Längta ut från hörlurar, cd, Spotify och Youtube. Till scenen. Till klubben. Till mötet här och nu. Mest av allt längtar jag nog efter Emma.

– Ja du Emma. Så gör inte du med din Levingitarr. Du har väl aldrig loopat.

Emma knäpper ett C på gitarren. Sjunger. "Blott en dag ett ögonblick i sänder…" Och ännu ett ögonblick och ännu en dag…Vi loopar vidare.