Text: Tomas Polvall
Publicerad 8 mars 2010 16.09 Uppdaterad 22 juni 2010 4.11
Större eller mindre text

Hjälpen som inte hjälper

Reportage.
Med hjälporganisationerna till världens katastrofområden följer ofta medierna. I ett avslöjande reportage visar holländska Linda Polman att det inte alltid är den bästa hjälpen vid en kris. Tomas Polvall har läst.
I turistlitteraturen är Rwanda landet med tusen berg i ett magiskt landskap med fantastiska vyer och kristallklara sjöar + bergsgorillorna. Rwanda, stort som Småland och med lika många invånare som Sverige, blev självständigt år 1962. Utvecklingen var positiv, men motsättningarna mellan befolkningsgrupperna hutuer och tutsier har varit stora.

Hutumajoritetens förföljelse av tutsier har varit våldsam. Hundratusentals tutsier levde under många år i exil i grannländerna. År 1993 kom en FN-styrka till Rwanda. Den leddes av den kanadensiske generalen Romeo Dallaire. Strax efter sin ankomst fick han underrättelser om att Huturegeringen förberedde ett folkmord på tutsier. Han begärde tillstånd för att ingripa. Kofi Annan sade nej.

Den 6 april 1994 började folkmordet. Under de nio veckor som det pågick mördades 800 000 personer medan makthavarna i FN, USA, Frankrike och stora afrikanska länder som Nigeria och Sydafrika vände ryggen till. Vad gjorde hjälporganisationerna?



"Man kan inte stoppa en massaker med medicin. Folkmordet måste stoppas, och de som är ansvariga ställas inför rätta", sade Philippe Biberson, president i den franska avdelningen hos Läkare utan gränser. Den 15 juli 1994 upphörde folkmordet när den tutsidominerande RPF-armén besegrade regeringsarmén och hutumilisen. Närmare två miljoner flydde till grannländerna. Nu tyckte politikerna och hjälporganisationerna att det var dags att ingripa.

Hur hjälporganisationerna arbete fungerade skildras i Linda Polmans "Kriskaravanen". Hon anlände till Goma i Zaire, en kilometer från gränsen till Rwanda. Det var ingen tillfällighet att hon hamnade där. Det gjorde de flesta journalister och hjälparbetare. Orsaken var landningsbanan, den var stor och låg nära Goma. Internationella kamerateam kunde direkt efter landningen snabbt förse världen med bilder av hungrande människor.



Den mediala uppmärksamheten i Goma blev så stor att biståndarbetare kallade den "krisen med landningsbaneeffekten." Det blev många tårögda reportage på temat om mänskligt lidande, där räddningen var humanitär hjälp.

Hjälporganisationerna strömmade till Goma. Vad journalister och hjälpare inte gjorde så stort väsen av var att inte bara barn och gamla hade flytt från Rwanda. Regeringsarmén hade också flyttat med, med vapen och allt. "De hade med sig kalashnikovs, granatartilleri, luftvärnsrobotar, antitankvapen, machetes och yxor" som de hade använt för att mörda 800 000 av sina landsmän.

Linda Polmans skildring av förhållandena i Goma visar att det var folkmordsarmén som hade makten. Den stal mer än hälften av hjälpsändningarna och sålde dem vidare. För en del av pengarna köpte den vapen som flögs in till Goma.

För att förhindra stöld av hjälpsändningarna anställde hjälporganisationerna vakter. Soldater från folkmordsarmén mördade vakterna, intog deras platser och krävde betald anställning. Så blev det. Folk-mordsarmén växte sig allt starkare i flyktinglägret och företog raider in i Rwanda för att fortsätta jakten på tutsier.

Till slut hade den nya regimen i Rwanda fått nog och stormade Goma. Det slutet gick västvärlden miste om, ty då hade medierna och biståndscirkusen dragit vidare till nya äventyr.



Det som hände i Goma var inget undantag. Tvärtom. Linda Polmans avslöjande skildringar av vad som händer när hjälpare och journalister drar värld och riken runt borde få många att fundera.

Den stöldverksamhet, korruption och prostitution som följer i biståndsarbetarnas spår kommer inte att stoppas om medierna fortsätter att fungera som okritiska förmedlare av kriskaravanens excesser.






Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu