"Nej, jag har inte djupnat men jag har förblivit engagerad.

Jag har inte börjat sticka.

Jag försöker läsa lyrik.

Jag tror fullt och fast att livsmening är något vi skapar tillsammans med andra människor.

Jag försöker vara en god lyssnare."



Merete Mazzarella har skrivit ännu en välformulerad, intresseväckande och tankekrävande bok. Denna gång handlar det om hennes egna upplevelser kring sin förestående pension men det hade inte varit en bok av Mazzarella om inte dessa beledsagats av andras skrivande, fakta, anekdoter och upplevelser.

Mazzarellas styrka anser jag vara reflektionen – hon ger sig och oss tid att granska ett ämne från många olika håll och vi reser tillsammans med författaren när hon genom faktainsamling och analys försöker förstå. Själv finner jag det alltid nöjsamt att tvingas ställa frågan "vad anser du?" till mig själv och sedan i Mazzarellas sällskap låta svaret växa fram.



Här finns en härlig blandning av pensioneringen som begrepp och fenomen från antiken och fram till våra dagar, en diskussion om när man skall gå, hur det känns när nedräkningen börjat och mycket annat. Och naturligtvis också frågan "hur fyller jag mitt liv sedan"?

Mazzarella själv valde att gå innan 65 och hon redogör öppet att hon kände sig klar med sitt arbete, diskrepansen mellan de studerande och henne själv blev stor. Samtidigt vet hon om att en del känner stor separationsångest över att sluta.

Själv kan jag tycka det befriande med vittnesbörd från en erkänt duktig yrkesutövare som vägrar låta sig begränsas till sitt yrke utan vet att hon har ett värde utanför sin yrkesetikett.

Hon ser också fram emot att låta livet få ett annat tempo; att våga låta saker få ta tid. Folk har slutat läsa lyrik, säger Mazzarella, för lyrik kräver långsam läsning och stor reflektion. Så hon börjar läsa lyrik. Men vägrar börja sticka.



Och så kan man bli "kulturtant", något som många av hennes vänner anser sig ha blivit. Tyvärr, fortsätter hon, låter de generade. "Det är synd att de låter generade. Också de är ju nämligen receptiva, i många fall lyhört lyssnande. Och vad kulturlivet behöver i dag är inte fler som producerar, pratar, bloggar, vill göra sig sedda och hörda till varje pris utan fler som lyssnar."

Tänk där är jag inte överens med Mazzarella. Eftersom jag i många år haft förmånen att anordna program för bland annat "kulturtanter" vet jag (vilket även Mazzarella vet) att deras reflektioner, tankar och idéer kring kultur är väl värda att lyssna till. Och samtala om. Och jag tror att kulturen skulle bli synligare om kulturtanterna tagit tydligare till orda. Liksom faktiskt även denna kulturtant – Merete Mazzarella – gjort.

Och det tackar jag för.