Den svenska medievärlden i måndags var ett föredöme. Kvinnoperspektiv och intressanta jämförelser. Men än är det långt kvar att gå tills det ser lika bra ut året om. Läs Anne Jalakas.
Det har varit några härliga dagar. Det började redan förra fredagen, höll i sig hela helgen och kulminerade i måndags. Redaktionernas årliga uppvaknande/dåliga samvete, internationella kvinnodagen gav plötsligt utrymme för allt det som normalt saknas i media. En jämlik – eller i alla fall hyfsad – bevakning av både män och kvinnor. Artiklar och inslag i långa rader om allt från orättvisa löner och makten i kommunstyrelserna till situationen i världen.
Inte minst lyckades RFSU få enormt genomslag för sin kampanj för minskad mödradödlighet – den som minskar med futtiga 0,4 procent per år i stället för de 5,5 procent som krävs för att FN:s millenniemål ska kunna nås. Och där orsaken stavas diskriminering.
Det finns de som tycker det är tjatigt. Som säger att en nyhet är en nyhet, ingenting som har med kön att göra. Men det är bekymmersamt att en av landets viktigaste mediepersoner, SVT:s vd Eva Hamilton hör till dem som inte inser betydelsen av jämn fördelning av män och kvinnor. Redan för flera år sedan förklarade hon, på en direkt fråga, att det där med jämställdhet var ett i stort sett avklarat kapitel på SVT. Nu var det mångfald som gällde.
Bortsett från att det normalt brukar gå att göra mer än en sak i taget är argumentet häpnadsväckande. Skulle bristen på kvinnor rättfärdigas av fler invandrare?
Häromdagen presenterades de preliminära resultaten av den fjärde globala medieundersökningen, GMMP. Den bygger på resultaten från 42 av de totalt 130 länder som deltog i mätningen av hur kvinnor och män under en dag (10 november 2009) presenterades i press, radio, tv.
Nej, det är inte dags att korka upp champagnen. Femton år efter det att media av FN utsetts till ett av de tolv viktigaste områdena för att nå jämställdhet, är kvinnor fortfarande extremt underrepresenterade.
1995 var 17 procent av dem som syntes i media kvinnor. I dag har siffran stigit till 24 procent.
Och ja, det är en ökning. Absolut.
Men förklara varför det går så sakta. Hur det kommer sig att bara 1,3 procent av nyhetsrapporteringen handlade om mäns våld mot kvinnor – det enskilt största hälsoproblemet för världens kvinnor, vare sig de bor i den rika världen eller den fattiga.
Förklara varför åtta av tio talespersoner och experter fortfarande är män eller varför kvinnor fem gånger så ofta som män omtalas som privatpersoner.
Förklara framför allt varför medvetenheten fortfarande är så låg i vårt land att en person som Eva Hamilton inte ser problemet.
I en färsk intervju i tidningen Journalisten förklarar hon att mer än hälften av programledarna för nyheter och samhälle är kvinnor. Vad nu det har med saken att göra.
Hon medger att det fortfarande finns saker att göra (alltid något) men hävdar att det är "minst lika akut att bredda den etniska mångfalden".
Det är tur att det finns andra mediechefer som tar frågan på större allvar. Som förmår hålla mer än en boll i luften samtidigt. Som kan tänka intersektionellt vilket helt enkelt betyder att man har flera perspektiv samtidigt i huvudet. Som kön och etnicitet. För att inte tala om klass.
Det är inte för mycket begärt att även SVT ska klara det.