Hotet ger hunden rätt

Robert Broberg sjunger i en sång om Vilken von Helst. Någon Vilks von Helst finns däremot inte. Karln är fullt ut en individ, och agerar därefter. Hans konst är lika rolig som provokativ och ofta sätter han fingret på ömma punkter. Hans "Nimis" på Kullabygden har genom årens alla äventyr och byråkratiska turer vuxit till Skånes nästbästa skulpturplats (i topp: Wanås).

Att intervjua honom är en fröjd. Han sticker ut hakan, är underfundig, tänkvärd och kunnig och serverar rubrikförslag på rubrikförslag. Hela hans liv har blivit ett enda stort konstverk, där mötet med media är en given ingrediens. (Jag tror knappt att han anade hur rätt ute han var när han för en mängd år sedan lämnade in sig själv – och inte en tavla eller keramikskål – till en jurybedömd salong. Han blev dock refuserad.)



Provokationen och ifrågasättandet är en nervtråd som laddar hans verk. Att inte acceptera gränser och regler utan att först sätta dit ett frågetecken. När han tecknade Muhammed som rondellhund var det i svallvågorna efter de danska karikatyrerna, och i det läget kunde nästan vad som helst ta fyr. Vilks hamnade givetvis där han bäst trivs. I blickfånget.

Nu är han där igen. Som rubriknamn. Och när jag ser honom i SVT:s Aktuellt med en yxa i handen verkar han trivas. Gränsen för vad man får göra går vid att rita en rondellhund, säger han.

Vilken gräns? Och vad är det han har bevisat? Att det finns muslimer som hatar dem som avbildar deras profet? Att religion kan vara en känslig sak? Att inte alla delar hans humor? Att det är lätt att slå mot dem som redan fått stryk?

Provokation för dess egen skull är en dålig provokation. Det är vad Vilks hund är. En tåfjutt in i öppet mål. Det mest sorgliga – och farliga! – är dock reaktionen, som gör att poängen trots allt hamnar hos Vilks. Att det faktiskt finns fundamentalister som vill mörda honom för en tafflig teckning. Skall dessa rättrogna hålla ordning på alla oss som inte tänker som dem, ja, då får de ligga i. En hemsk tanke.

En nyligen genomförd dansk undersökning bland kulturarbetare avslöjar dock att deras taktik kan fungera. Resultatet visar att danska konstnärer och skribenter utövar självcensur inom vissa områden, som religion. Där tror jag också syftet hos fundamentalisterna ligger. Att, som vilket gäng som helst, skrämma de andra på samma gång som man visar styrka och handlingskraft för de egna.



De gripna skall dömas om de är skyldiga. För sina mordplaner, inte för åsikterna. Precis som det inte kan finnas hedersmord i Sverige. Bara mord.

Steg på vägen i den nödvändiga förändringen mot dialog och ömsesidig tolerans och förståelse är att ge alla medborgare lika rätt till utbildning och arbete och vård, oavsett bakgrund, kön och åsikter. Det är dags att sluta se muslimer som potentiella hot. Och muslimer som inte delar fundamentalisternas sätt att agera måste också tydligt visa detta.