Hemligheterna är inte våra liv

Text: Astrid Flemberg-Alcalá
Publicerad 12 mars 2010 15.40 Uppdaterad 22 juni 2010 4.17

Lördagskrönika.
Vi har alla våra avvikelser och hemligheter som säger något om oss. Men de är inte hela våra liv. Det skriver författare Astrid Flemberg Alcalá i dagens Lördagskrönika.
Det här är berättelsen: En man kör i hög hastighet till ett arbetsmöte. I en kurva dyker en lastbil upp. Personbilen ränner in i lastbilen och mannen dör, fast inte omedelbart. Han hör ambulanssirenerna, han känner ångest, han ser bilder ur sitt liv flimra förbi. I hans borttonande medvetande glider allt ihop, stort och smått, viktigt och oviktigt.

Genom fragmenten får vi veta en del om mannen, till exempel att han en gång skrev ett hårt avskedsbrev till kvinnan han lever med. Brevet skrevs i tillfällig irritation och han överlämnade det aldrig. Mannen älskar kvinnan, han vill inte leva utan henne. Men brevet blev kvar i hans kavajficka och när kvinnan nu kallas till sjukhuset säger läkaren som ger dödsbudet: "I er mans ficka fann vi ett brev adresserat till er; jag var angelägen om att lämna er det personligen."

Med denna replik slutar Paul Guimards roman "Livets småsaker".



Om Guimard vet jag egentligen bara det som står på bokens omslagsflik. Utöver romanförfattare var han journalist. Jag tänker att den journalistiska erfarenheten fanns med när han berättar om mannen som med ett gammalt överspelat brev i fickan överraskas av döden.

Vilken är den rättvisande bilden av våra liv och vilka vi är? I mediernas värld är det självklart brevet som hittas i vår ficka. Avslöjandet av våra hemligheter, våra pinsamma svagheter, våra felval. Det är i breven som vi glömde kasta som våra djupaste avsikter och rätta egenskaper kommer till uttryck. Stieg Larsson skrev inte sina böcker själv utan med hjälp av sambon.

Ingvar Kamprad hade nazistsympatier i sin ungdom.

Ryszard Kapuscinski beskrev i sina reportage möten och sammanträffanden han i verkligheten inte haft. Lars Ohly hade aldrig spelat fotboll med Nacka Skoglund som han påstod. Avslöjade! Avslöjade!

För en del år sen kom jag att på tåget sitta bredvid en känd politiker. Ur sin portfölj tog han fram en serietidning, den upptog hans intresse under den timme resan varade. Sedan dess ler jag alltid ironiskt när jag i tv ser denne man debattera skatter eller EU. Varför gör jag det? Vad är det för sanning jag tror att jag har överbevisat honom om?

Theodor Kallifatides skriver om sina föräldrar att de genomlevde krig, militärkupper och folkmotsättningar. Kanske, skriver han, fanns i deras personliga historia sådant som de inte var stolta över. Kanske hade de hemligheter. Men hellre än att likt en hemlig polis avslöja dessa möjliga hemligheter vill han omfamna föräldrarna och "kyssa deras sår".



Våra hemligheter kan vara sorglustigt triviala, livets småsaker, eller djupa oläkta sår. Vi gjorde det vi efteråt önskade ogjort, vi sa det vi velat ha osagt. Vi var inte så rakryggade som vi trodde och ville. Men våra hemligheter är inte vi. De är fragment av våra liv, de utgör inte den slutgiltiga sanningen om oss.

Helst vill vi att våra i fickan kvarglömda brev inte ska bli lästa.

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu