En stor författare och naturvän har gått bort

Miguel Delibes, en av de största berättarna i den spanska litteraturen under senare hälften av 1900-talet, har avlidit i sitt hem i Valladolid, den gamla rikshuvudstaden 20 mil norr om Madrid, där han föddes 1920 och levde hela sitt liv.

Han har mycket djupa rötter i Kastilien, i synnerhet dess landsbygd. Det var detta engagemang som under den brutala Francodiktaturen drev honom att bli journalist och författare.

I början av 1960-talet var Miguel Delibes chefredaktör för El Norte de Castilla, Spaniens näst äldsta dagstidning. Han skrev många artiklar om de eländiga förhållandena på den kastiljanska landsbygden, vilket ledde till ständiga konflikter med censurmyndigheterna i Madrid.
Det som Delibes inte kunde berätta i tidningen skildrade han i romanform. Fyra teman återkommer ständigt i hans romaner: naturen, döden, närheten till medmänniskan och barndomen.

Engagemanget för bevarandet av naturen har alltid funnits hos Delibes. Han har kallats för den förste spanske ekologen. Han var särskilt stolt över att fyra av hans barn blivit biologer.

Delibes romanproduktion är omfattande och genomgående på en mycket hög nivå. Ända sedan debuten 1948 har han haft en stor publik i Spanien och utomlands. Han är översatt till mer än trettio språk. Flera av romanerna har blivit långfilmer.

På svenska finns endast två romaner. (Om han varit engelskspråkig hade det väl varit tjugo.) "Råttorna" ("Las ratas") utspelas omkring 1960 i en kastiljansk by. Borgmästaren äger nästan all jord och de andra lever i misär. Huvudperson är en liten brådmogen pojke som vet allt om naturen, djur, växter, klimat. Hans far lever på att fånga råttor som han säljer till baren och som äts av byborna.
"Fem timmar med Mario" ("Cinco horas con Mario") var ett listigt sätt att kringgå censuren. Den består av en lång monolog av Carmen som sitter med sin man Mario som plötsligt dött. Hon tillhör en reaktionär och Francotrogen medelklass till skillnad från mannen som har ett i hennes ögon tvivelaktigt republikanskt förflutet, vilket under deras äktenskap fortsatt att orsaka dem problem.

Hennes långa, fördömande litania är en hyllning till Francodiktaturen. Men vad läsarna tar till sig är motbilden, den döde mannens syn på verkligheten.

På svenska finns också novellen "En kväll som denna", som min hustru Sonia översatte för vår antologi "Moderna spanska noveller" 1964 och som på grund av sitt ämne lästes ett antal jular i svensk radio.
Miguel Delibes är en av mina tidiga spanska författarbekantskaper. Jag besökte honom i Valladolid första gången 1965 och återvände sedan dit några gånger. 1979 gjorde Delibes tillsammans med sin son Miguel Delibes de Castro, en av de personer som kraftfullast engagerat sig för naturens bevarande i Spanien, en bilresa upp genom Sverige som de inledde med att besöka oss i Kristianstad.

Delibes var en genuint ödmjuk person, kallade sig själv "un paleto", "en lantis". När El País, som snabbt skulle bli den ledande dagstidningen i Spanien, grundades våren 1976, ett halvår efter Francos död, gjorde man fruktlösa försök att få Delibes till dess chefredaktör. Han ville inte flytta till Madrid. Han behövde närheten till naturen.

Trots all miljöförstöring såg han sig själv som "en välinformerad optimist".







n Kjell A Johansson är musik- och litteraturskribent.