1995-2005 gav Magnus Florin ut fyra djupt personliga prosaböcker: "Trädgården", "Syskonen", "Cirkulation", "Leendet". Personlig, ja ojämförlig, är även dagens bok, hans sjunde totalt, "Ränderna". Men den är också hans mest privata och självbiografiskt fotade, med ett berättarjag som tämligen omgående presenterar sig som Magnus Florin.

På nu-planet rör sig vår författare i ett avgränsat Stockholm: egna gatan, konstnärsateljén där M håller till, den M vars fotografier han enligt uppdrag ämnar skriva om. Den tredje konstanten är ett psykoterapeutiskt institut där hans andra vägviserska, S, huserar. Både M:s bilder (barn i skrinda, kärnfamilj vid sjö) och S:s behandlingsmetoder perforerar emellertid gränsen mellan nu och då, presens och imperfekt.



Här ska det om inte rotas i en olycklig barndom så åtminstone i dubbelexponeringar och stillsamma speglingar bedrivas försiktiga nedstigningar, eller reminiscenser, i det förflutnas skuggvärld och bedrägliga minnet. I rummet hos S, bland sandlådorna och leksakerna, är det nästan som att befinna sig i en regelrätt terapisession, fast med ett minimum av affekt och nervtrassel. Dock sipprar en tår från "mitt vänstra öga".

Om bokens avrundning faktiskt – och det har jag aldrig förr upplevt hos den dramaturgiskt exakte och minimalistiskt mästerlige Florin – är en smula otymplig och långrandig, så finns det ändå all anledning att långsamt och uppmärksamt läsa "Ränderna", vars tema till betydande del är just ränder: övergångsställets vita mot svart asfalt, tekopparnas, tapetens, zebrans, tröjornas, tigerns. Och sorgens.

När vuxenjaget, som successivt börjar gå som ett barn i institutets trappor och rum, frågar S, psykologen, varför dagens barn finner sorgen vara randig så svarar hon: "För att de inte orkar vara ledsna hela tiden. För att de måste få vara glada ibland." Tala om déjà vu! På tvärs mot ramsan så tycks ränderna – åtminstone temporärt – kunna gå ur. Och den sorgskadade våga gå ut, med eller utan skur och skyddande mur.



Att Florins typiskt tokroliga och subtilt sublima situationskomik nedtonats innebär inte att humorn tagit långledigt, bara att den förflyttats mot risiga rim, nonsens a la Hellsing och sköna anagram, mot bokstäverna så som de framstår i tygpåsarna: klossar för glytten, fyrkanter för medelålders utövare av Alfapet. Allt är möjligt, samtidigt reglerat. Absurt, sa räven, medan rönnbären fnös. Till detta nöjsamma nojs läggs de melankoliframkallande och efter hand drabbande bilderna. Och helheten blir större än summan av delarna.

Tidigt i boken introduceras en äventyrlig och älskad morbror – några sidor senare konstateras det lakoniskt att han dött. Det är förspelet till fortsättningen: Florin-föräldrarnas skilsmässa. Sedan urscenen, smärtpunkten, den som – i skiftande steg och tonarter – turneras genom hela verket: drunkningen, döden genom vatten, en mammas självmord.