Striden om yttrandefriheten

Den amerikanska kvinnan Coleen LaRose sätter på sig en slöja och antar aliaset "Jihad Jane". Hon ansluter sig sedan till löst anknutna religiösa fanatiker, och säger sig vilja mörda en svensk konstnär för dennes skymf av profeten Muhammed.

Den svenske terroristexperten Magnus Ranstorp avfärdar henne som en amatör. Jihad Jane gör nämligen ingen hemlighet av sina mordplaner och anser sig ha rätt att kombinera dessa med högtravande uttalanden i islams namn. Allt läggs ut på Youtube och Myspace.



Hon blir misstänkt, anhålls och genast börjar tidningsartiklar och tv-rapporteringar eka: muslimer, muslimer, muslimer… och självaste yttrandefriheten står helt plötsligt på spel.

En ledande svensk dagstidning publicerar en osignerad ledarsida med svulstiga uttalanden om att svenskarna ska försvara sin yttrandefrihet. Ständige sekreteraren för Svenska Akademien hänger på: att försöka tysta Vilks är att försöka tysta oss alla. Andra skribenter menar att "muslimer" måste gå ut och fördöma dessa planer. Kort sagt, antingen är man för eller mot. Försvarar man inte Vilks ses man som fiende till demokratin.

Retoriken har skruvats åt i efterdyningarna av mordplanerna på Vilks. Det är en effekt av oförmågan att förhålla sig till en mycket komplicerad samtid. Det finns två intressanta aspekter här.

För det första tycks många kommentatorer och vår upplysta media fullständigt oförmögna att se bortom de stora kategorierna. Därför är det viktigt att hitta ett lämpligt förhållningssätt för hur vi ska välja att kategorisera de fenomen vi står inför. Ty vi har i och med våra teknologiska förutsättningar nått en punkt där mängden information lätt kan förväxlas med intellekt, och det är mediernas ansvar att inte blanda ihop dessa.

I stället för hemmafrun Coleen LaRose med arbetarbakgrund från USA, frammanas en islamist vars amatörmässiga handlingar och dårskap en hel världsreligion ska stå till svars för. Risken är att massamhället från 1900-talet sakta återintroduceras, och extremisterna gnuggar händerna när de stora kollektiven står mot varandra.



För det andra: nyanser och saklighet försvinner när snabbhet och information tar allt större plats. En förnuftig diskussion om yttrandefriheten och religion börjar inte med kollektiv skuldbeläggande. Den borde ställa in siktet på censureringen av kritiken mot religion oavsett trosinriktning. Det finns till exempel flera fall på censur av kritik mot den kristna tron i Europa. En fråga man bör ställa sig är: varför blossar inte yttrandefrihetsivrare upp kring lagar som motar kritik av kristendomen, utan när Jihad Jane från USA uttalar sig på Myspace?

Svaret lyfter antagligen fram något paradoxalt och ställer oss inför ett allvarligt predikament. För hur gärna vi än vill tro det är det varken Lars Vilks eller hans rondellhund som testar och lyfter fram yttrandefrihetens gränser, det är i själva verket Jihad Jane.