Majas alfabet

Hemmapappan Oscar Riktelius går i Maja Lundgrens nya roman i samband med en middagsbjudning in i ett religiöst färgat delirium. Ett gåtfullt system av "guldmyntfötter", Näcken, Sprutaren, Världsflirtaren och Rosemary, som enligt Oscar tagit vid där patriarkatet fallit.

Berättelsens "nu" är terapisessioner med Mister Hur Har Vi Det Här Då, som försöker få Oscar att minnas exakt vad som hänt. Det är nämligen oklart om deliriet beror på att sambon Katarina just lämnat honom, eller om det utlösts av den bisarra logiken i indianklädda grannen Lemmys rasism: åtminstone är det vid Lemmys rasistiska utläggning som ögat första gången visar sig i träet i trappräcket. Ögat som vid bjudningen ska visa sig i bordsskivan, och hastigt täckas över. Låt oss säga att Katarinas lämnande, Lemmys rasism och sorlet i Acherons flod – det vill säga middagsbjudningens skrikande röster – samverkar. För livet är enligt Oscar ett plockepinn.

Middagsgästerna representerar en vänsterintellektuell tillskruvat relativistisk samhällssyn. De avhandlar mordet på Anna Lindh än ur ett feministiskt perspektiv, än ur ett serbiskt-nationalistiskt. Jaget är en västerländsk konstruktion. Kroppen är en konstruktion. Våldtäkten är en konstruktion, såvida den inte sker i massform i Kongo. "-Narcissismen har blivit norm! Moralen bryts ned, kommersialiseras och personifieras. Jaget är en sinnessjukdom!"

Det är Madame Tussauds åsiktskabinett. Men de måste enas om att ingen sanning finns: "- Var och en har väl rätt till sin egen upplevelse? /-/ Det är först när man påstår att det finns något sant som det börjar bli problematiskt."



Figge, före detta sångaren i punkbandet Kill Kurtz, som också Oscar spelat i, hävdar sig genom att understryka sin arbetarbakgrund. Martin Wirdhammar, den enligt förlaget för cerebrala och därför refuserade författaren, vidhåller sin syn på könsmaktsordningen: En riktig man utmärker sig genom att hans kvinnor är utbytbara men stannar kvar ändå; en loser (läs Oscar) blir övergiven av en enda kvinna.

Men kvinnorna dominerar hårt. Katarina säger: "Och sen… när han [Oscar] blev personlig assistent hos den där Rosmarie. Han tyckte om henne, Gabbi. Inte bara som empati i största allmänhet, utan han påstod att de kunde kommunicera utan ord. Är det godhet? I så fall tycker jag att godhet är äckligt. I så fall tycker jag att godhet är fascism."



Den icke-sakrosankta behandlingen av språket – textens punkighet – känns igen från "Pompeji". Liksom den frihet som blir möjlig när texten inte begränsas av förheliganden av historien, litteraturen eller, ja, livet. Också i "Myggor och tigrar" fanns en sådan avsaknad av sakrosans, som medger en hänsynslös blandning av stilnivåer och tilltal, som placerar texten närmare Willy Kyrklunds blasfemiskt humoristiska ironi än samtida mer patosbetonade författare som Sara Stridsberg. Eller geniala dystopiker som Daniel Sjölin.

I det hypersensibla kodandet av samtidens röstbrus finns en underström av en högst egen sorts kärlek i Maja Lundgrens skrivande, kanske för att det lidande subjektet konkurrerats ut av… receptiv lust? Av det handlingsutrymme som Maja Lundgrens totala behärskning av språket bär med sig, och som är en förutsättning för textens slängiga karaktär. Maja Lundgren som en ovanlig sorts guldvaskare: Guld, guld, guld! Och grus! Och en stenklump! Grus och guld!

Grusets lycka.

Låt säga att Oscar Riktelius kollapsar i en samhällsordning där oforcerbara nätverk av teorier och strukturkritik tycks stå som enda alternativ till grannen Lemmys principiella rasism. En ordning där kärleken för Oscars vidkommande saknar guldmyntfot.



Men litteraturen säger sällan: "Så här ligger det till. Detta är hur allting hänger ihop. Av den här och den här orsaken blir den jämställda hemmapappan, som dessutom är vänsteridealist och vegetarian, galen." Litteraturen är sällan den psykiater som i "Mäktig tussilago" representeras av Mister och säger: "Du kände dig sviken /…/. Ungefär på samma sätt som du kände dig förrådd av Katarina. Du gör allt för att anamma den moderna, jämställda mansrollen. Feminismen. Ödmjukheten. Och så får du det här (Jacqueline Kennedy som högsta kvinnliga förebild) kastat i ansiktet på dig."

Oscar säger: "Jag är patriarkatets vålnad."