Om mäns ondska och kvinnors utsatthet

I en tid då de stora förlagen så lätt väljer bort att översätta litteratur från andra språkområden än det engelska får man vara extra tacksam för de förlag som låter oss höra röster från jordens många hörn. Nu har i och för sig Ordfront träget låtit översätta el Saadawi, men Marie Anell är ny som hennes översättare. Det har dock blivit ett gott verk som svenska läsare kan glädja sig åt.

Och det är bra. För det finns inte mycket annat i romanen som glädjer läsaren. Nawal el Saadawi har en stark röst, ett fenomenalt handlag med romanens nivåer och hon bjuder in läsaren i skrivprocessen. Hon är helt enkelt en av de riktigt gedigna berättarna. Detta är väl anledningen till att innehållet känns så övermäktigt, så tungt och så defaitistiskt. Boken kan inte lämna någon oberörd, men man lägger ifrån sig den med ett visst mått av hopplöshet. Livet är orättvist, och verkar förbli så.



Boken är en provkarta på mäns ondska och kvinnors utsatthet. Eller, om man vill försöka nyansera det hela, den ondska män uppvisar när de uppmuntras därtill av samhällssystemet. Männen i denna roman hävdar att de enligt Koranen har rätt till fyra hustrur och mer, och att kvinnan är mannen underlägsen. Det ger dem rätt att förtrycka, våldta och misshandla kvinnor. Som tiger.

Samhällsställning har inget med saken att göra. Bokens huvudperson, Bodour, är rik, en av landets högst uppsatta kritiker, erkänt intelligent och ändå kan hennes man behandla henne som han önskar. Hans begåvning är mindre, om inte obefintlig. Hustrun bedrar han, ofta genom att våldta väldigt unga kvinnor och pojkar. Bodours hemliga utgång är den roman hon skriver på i lönndom, där hennes alter ego i en annan och starkare värld, förändrar händelseförlopp. Men hennes bok försvinner och tjuven är rimligen hennes man.



En enda kvinna i boken låter sig inte trampas på eller tystas. Det är gatans dotter, sångerskan och danserskan Zina, icke-erkänd dotter till Bodour. Hon säger vad hon vill, ser på vem hon vill och hur hon vill. Ingen man får komma henne när.

På så sätt skulle här kunna finnas två utvägar; kvinnans roman och gatans folk. Båda är exempel på "den andra berättelsen", den sida av historien som måste berättas för att visa livets nyanser. Men båda tystas.

Vill då el Saadawi säga att utgången är hopplös för kvinnor i fundamentalistiska muslimska samhällen? På ett sätt verkar det så, samtidigt väljer el Saadawi själv att bo i samma Egypten hon skildrar (hon återvände från sin exil i USA). Jämför jag el Saadawi med Assia Djebar kan jag konstatera att Djebar oförtrutet fortsätter med sitt projekt att erövra den kvinnliga historien. el Saadawi gör samma sak, men på ett brutalare sätt som stör och upprör. Och det är bra. Samtidigt saknar jag Djebars djupare resonemang och finare pensel.

Men allt hopp är trots allt inte ute. Kvinnor skriver, sjunger och dansar. De berättar sin historia och även om en dödas finns andra. Bland annat Nawal el Saadawi själv.

Då är det värre för männen. Den enda man värd namnet dödas som ung.