Dante i tv-spelens värld

Dante Alighieri är en av historiens första, om än något motvilliga, superhjältar – en renässansens Indiana Jones som dessutom, på modernt manér, skrev en dokuroman där han själv både är författare och huvudperson.

Varje generation kräver sin översättning och "Den gudomliga komedins" första del har därför just släppts som extremt våldsamt tv-spel.



Uppdraget och vägen i "Dantes Inferno" är identisk med romanens: Vergilius (han är tre meter lång, isblå och försedd med gamle Sex Pistolssångaren John Lyndons ansikte) guidar Dante genom Limbo och nio helvetiska kretsar. Vi stöter på alla kändisarna: från Odysseus över Elektra till Pontus Pilatus.

Allt är sig ganska likt förutom det helt nödvändiga tv-spelsvåldet (Dante väljer att slåss i stället för att endast iaktta) och några fräscha "flashback" med en halvnaken Beatrice vilket förmodligen starkt bidragit till en global 18-årsgräns.

Däremot är det helt ok att slakta spädbarn. I Limbo lever nämligen inte enbart antikens hedningar utan även de ofödda.

De senare lösgör sig ur en jättelik kejsarsnittad mage, bär svärd i stället för armar men skriker som just barn när Dante klyver dem i två bitar.

Den allsmäktige speltillverkaren har dock löst detta eventuella moraliska dilemma genom att Dante med sitt magiska kors (skjuter också i väg små explosiva krucifix) erbjuder de besegrade, och berättelsen, en helt ny dimension: bli stoff eller frälsas?



Dödandet går snabbt medan själva frälsningen, till en Wagnerliknande aria, tar flera, oändliga spelsekunder: rationalitet och rytm eller missa viktiga "holy points".

Alla de dömda själarnas skrik ackompanjeras av något atonal modern orkestermusik.

Dantes ständiga fighter (han är för övrigt ganska lik Arn med ett stort kors tatuerat på bröstet) utförs till en blandning av rave och gregorianskt kör.



Att alla citat och Vergilius strama poesi är översatt till engelska hade Dante garanterat gillat liksom Doré säkert älskat grafiken. Det är hans frossande i detaljer och monster som utgör spelets fundament med ständigt hisnande vyer och fantastiska panoraman: ett på alla sätt storslaget Helvete!

Sammantaget kan "Dantes Inferno" liknas vid en bokälskares blöta dröm. Att som före detta läsare kunna påverka, kanske rent ut av förbättra berättelsen är en maxad upplevelse.

Så möjligtvis är detta även starten för en litterär spelboom; copyrightfria verk som Voltaires "Candide" skulle fungera, Gamla Testamentet är proppfullt av speluppbygglig skräck, död och överflödigt våld. Varför inte "Eddan" och "Macbeth"?

Världslitteraturen är full av tidlösa klassiker värda ett tv-spel.