Historiska och aktuella hot

Om man vill ringa in den gemensamma nämnaren för årets isländska kandidater till Nordiska rådets litteraturpris, kan man säga att de båda från var sitt håll skildrar den inneboende hotfullheten och det överhängande våldet i ett mansdominerat samhälle.

Utgångspunkterna kan trots det inte vara mer olika: Einar Kárason har gett sig i kast med en historisk händelse på 1200-talets Island, medan Steinar Bragi rör sig i den hetluft som rådde omedelbart före den ekonomiska kraschen hösten 2008.



Tack vare det isländska språkets enorma töjbarhet – utan att förändras i grunden har det i tusen år kunnat tjänstgöra som ett smidigt verktyg i beskrivningen av en obeständig verklighet – kan författarna tämligen obehindrat stiga in i och kliva ut ur vitt skilda epoker och miljöer. Den historiska romanen är därför en sällsynt levande genre på Island och fordrar ingen uppstyltad rekvisita.

"Ofsi" – "Ursinne" – är titeln på Einar Kárasons historiska roman och det är också tillnamnet på en av bokens huvudpersoner, Eyjólfur, den förvirrade och grymma hjärnan bakom den mordbrand som händelserna kulminerar i och som krossar förhoppningarna om bestående fred i ett land härjat av upprepade krig och omänskliga handlingar.

Det finns en i stort sett samtida skildring av 1200-talets isländska inbördeskrig, den mäktiga "Sturlunga saga", som torde ha varit inspirationskällan för Einar Kárason. Han har valt att göra sin bok till en kör av röster ur det förflutna: varje enskilt kapitel är en monolog av någon av de inblandade personerna. Det kan påminna om det antika grekiska dramat, där en talkör hade som uppgift att kommentera skeendet, dovt mumlande eller högt klagande, förkrossad av sorg över det oundvikliga ödet.



Nu lever människorna hos Einar Kárason inte enbart i de tidigare krigshändelsernas slagskugga. De – kvinnorna främst – slösar sina omsorger på varandra, de ser framåt och finner glädjeämnen i de vardagliga förhållandena; man försöker kort sagt leva som om det fanns en framtid och ett hopp.

Men de – männen främst – uppträder också löjeväckande anspråksfullt, och emellanåt huvudlöst, och vägrar som alltid att se hur besluten och ställningstagandena för hela folket till avgrundens rand.

Trots den historiska förankringen tilldrar sig Einar Kárasons roman ändå i de stora svekens tidlösa värld; vi behöver inte ha djupare kunskaper om Islands historia för att uppfatta allmängiltigheten i den. När Steinar Bragis "Konur" ("Kvinnor") publicerades hösten 2008 kunde den knappast vara mer rykande aktuell än vad den var: på ett plan utspelas den nämligen i de kretsar där luften just hade gått ur den isländska ekonomiska bubblan.

Den satiriska avsikten hos Steinar Bragi är uppenbar. Den vulgärt vräkiga materialismen gisslas, likaså den ytliga livshållningen hos så många människor i dagens samhälle. "Konur" innehåller också hårda angrepp på samtidskonsten, vilket kanske inte uppmärksammades så mycket då boken kom ut i svallvågorna efter bankkrascherna. Den har alltså åtskilliga bottnar och är i många avseenden obehaglig, skoningslös och fränt naturalistisk.

Efter några år i USA kommer en ung kvinnlig isländsk konstnär hem, får låna en flott lägenhet av en av de framgångsrika unga finansfurstarna, men finner snart att hon i praktiken hålls fången, utnyttjas sexuellt efter ha drogats kväll efter kväll, och lever under ständigt hot från dem, från männen. Det antyds i förbigående men blir inte riktigt klart förrän i slutet av boken att alltihop är en film som hon själv har regisserat och medverkat i.



Samtidigt har huvudpersonen liksom fastnat i fiktionen och boken mynnar ut i ett gungfly av osäkerhet som förstärker läsarens känsla av djupt och kusligt obehag.

"Konur" blir därför en av de starkaste skildringar av kvinnlig ofrihet i männens hotfulla värld som någonsin har skrivits av en nordisk författare.