Konsten som ger Wanås en ny väg

Det har tagit tio år för konsten att följa korna. Det säger Marika Wachtmeister, direktör för Wanås utställningar, när hon inför en samlad presskår visar årets utställning "Footprints". För den omvandlingen till ett ekologiskt jord- och skogsbruk som Wanås genomgick 1999 har nu följts av konstinstitutionen.

– Jag skäms lite över att det dröjt, men jag har inte kopplat ihop konsten och jordbruket på det här viset tidigare, säger Marika Wachtmeister. Men när vi nu gör det känns det som ett nytt grepp, och det känns härligt efter att hållt på i 22 år.

Initiativet kommer från början från Wanås curator Elna Svenle, en hemvändande knisling (alltså, Knislingebo) som under sin anställning på New York-museet P.S.1 föreslog en mer miljövänlig verksamhet. Nobben. Samma förslag på Wanås mottogs helt annorlunda, och redan i november förra året blev man medlem i den gröna Svanenklubben.

– Det har skett en del stora förändringar, säger Elna Svenle. Grön el, miljöbil, ändrade inköp, nya material och rutiner på kontoret, men också givetvis när det gäller utställningen. I "Footprints" har vi använt så mycket begagnat material som möjligt och haft mindre transporter. De flygresor som sker under året kommer vi att se hur vi skall kompensera. En del köper utsläppsrätter, men det är tveksamt om det är det bästa sättet. Där har vi inte bestämt oss än. "Wanås blir grönt" har varit utställningens arbetsnamn. Det blev till sist fotspår. Footprints. En utställning som tar ett grepp om en allt snabbare växande gren på det internationella konstträdet, den med konst och ekologi. Det hålls enskilda utställningar (bland annat Köpenhamn i höst), biennaler och symposium, och flera konstnärer rör sig i dag inom dessa ämnen och problemställningar. Men i Sverige har det hittills varit stilla.

– Ja, det är lite märkligt. Och en annan sak, varför är det så få kvinnliga konstnärer som arbetar med de här frågorna? Det har överraskat mig, säger Marika Wachtmeister.

Några av de gröna konstnärer som internationellt sett är flitigt anlitade och hett eftertraktade finns med på "Footprints". Henrik Håkansson (Sverige), Tea Mäkipää (Finland/Tyskland), Tue Greenfort (Danmark/ Tyskland) och Tomas Saraceno (Argentina/Italien/Tyskland). Denna kvartett visar verk såväl inomhus, som utomhus på Wanås. Tomas Saracenos visionära tankar riktar blicken uppåt, både i konsthallens videoverk "Cumulus", och parkens svävande installation "Flying Gardens". Båda verken samlas i hans stora och pågående projekt "Air-Port-Cities". Elna Svenle:

– Vid förändringar i klimatet hinner inte växterna, som djuren, flytta på sig. Flygande trädgårdar skulle kunna vara en lösning, där han låter växter som inte kräver ett rotsystem sväva i luften. Men det är samtidigt ett verk som inte känner av några nationella begränsningar, utan istället ifrågasätter våra politiska och juridiska gränser.

De rotlösa växterna utanpå de genomskinliga luftbehållarna tillhör alla släktet Tillandsia (eller: spansk mossa), och Marika Wachtmeister har lugnat de som oroligt undrat om mossan kommer att bre ut sig i Wanåsnaturen. "Så kommer inte att ske. Växten klarar nämligen inte av frost."

I närheten finns Henrik Håkanssons ena verk, "Reservatet". Ett 2 500 kvadratmeter stort område kommer att stängas in med stängsel och dess utveckling kommer därefter endast vara möjlig att följa utifrån. Stängslet lär dock först komma upp i höst. I dag markerar endast pinnar gränsen.

– Som ansvarig har det alltid varit ett heligt mantra att allting är klart till vernissagen, säger Marika Wachtmeister.

– I det här fallet har verket ändrats efterhand, och nu har vi alla bestämt att "slow down". Låta det ta sin tid. Henrik kommer att dokumentera området i sommar, samtidigt som det är öppet för dem som vill undersöka vad som finns här. Stängslet blir högt och utan dörr, vilket gör att alla – konstnären, besökarna och de största djuren – sedan stängs ute för all tid.

"Reservatet" blir ett nytt, permanent verk på Wanås, och Håkanssons första fasta installation i Sverige. Inne på konsthallen visar Håkansson 168 av de tusentals fotografier som fyra rörelsekänsliga kameror har fångat på Wanås marker under två månaders tid (mars och april). Här ses dovhjortar, vildsvin, tranor, älgar, grävlingar, rävar…djur som finns här, men som sällan syns. Förutom själva bilden är den enda information vi får datum, klockslag, månstatus och temperatur. Inget annat.

– Henrik Håkansson har ett livslångt intresse för natur och djur, och de här verken går i linje med ett av hans teman; människans förhållande till naturen och djuren som något utanför oss, något som vi studerar, säger Elna Svenle. Granne inne i konsthallen med Håkanssons fotoserie är två verk av finska Tea Mäkipää, separerade samtidigt som de hör ihop. I ena mörka filmrummet visas hennes tio miljöinriktade budord för vårt århundrade, intill visas hennes resa till biennalen i Förenade Arabemiraten där verket 2007 visades första gången. Resan var ett försök från hennes sida att själv följa de tio budorden. I Wanås damm flyter "Atlantis", det verk av henne och islänningen Halldór Ulfarsson som har chans att bli sommarens publiksnackis. En sjunkande röd stuga.

För ett år sedan premiärvisades "Atlantis" under en kulturfestival i Reykjavík. Då släppte förtöjningen, stugan flöt iväg och fick bogseras upp innan utställningsperioden var över. Nu har stugan delvis fått ett nytt utseende. "Bättre och större", säger Mäkipää, och Ulfarsson fortsätter.

– Vi har gett huset en kraftigare lutning, vilket också ger en 20-procentig större katastrof. Eller säg 22 procent, om du hellre vill. Och så har vi lånat drag av den lokalt kända arkitekturen för att ge en känsla av att det handlar om oss, att det är här som katastrofen har ägt rum.

Nilsmagnus Sköld är på Wanås för tredje gången, och har valt att koncentrera sig till en installation inomhus, "No More Shall We Part".

Alltings centrum är Bertil Norrsells stora växthus i Linnekulla (Tollarp), som sedan 1974 stått och förfallit. Nu dokumenterar Sköld det genom föremål, fotografier och film, samtidigt som han på olika sätt väver in både sin egen och samtidens historia. Bland de många nyhetsinslag som ingår i ljudslingan finns till exempel slutrapporten för två år sedan från FN:s klimatpanel. Tue Greenfort har placerat ett element vid vägen utanför kostallet och visar på ett konkret sätt hur den värme som gårdens 500 kor alstrar återanvänds. Elementet håller sina stabila 38 grader.

Men lika mycket som han visar på det positiva med en ekologisk djurhållning, ställer han frågan om det är rimligt att ha en så hög kött- och mjölkproduktion som västvärlden har. "Milk Heat", som Greenforts verk heter, får sin förlängning inne i konsthallen.