Ett lyft för konsten – och världen

Våren smygstartar när Tomas Saraceno besöker Wanås för att förbereda sin medverkan i sommarens Wanåsutställning. Jag ser honom och hans sällskap på håll, ståendes i sluttningen med Kathleen Schimerts skinande gröna stenar. I väntan på Sydsvenskans intervju med Saraceno sätter sig Marika Wachtmeister på en av konststenarna och vänder ansiktet mot solen.

Först när killen från företaget som hyr ut liftar anländer blir det mer fart. Han mäter avstånd i en liten kameraliknande apparat, säger att liften når 22 meter upp i luften men för att den skall kunna arbeta måste marken vara plan. Han föreslår ett par platser. Tomas Saraceno - och alla vi andra - blickar upp mot de omgivande träden och funderar över fästanordningar och lyft. Just här han vill placera sitt verk "Flying Gardens".

- Jag tycker om de här stenarna, de är som små meteoriter, säger han när vi sakta börjar röra oss bort från platsen.

Men det är inte därför du valt just den här platsen?

- Nej. Det är sluttningen som intresserar mig. Står du högst upp i backen blir du nästan en del av verket, med en känsla av att lyfta från marken. Men står du i början av backen blir perspektivet helt annorlunda. Tomas Saraceno har orange jacka, tunt skägg och pratar milt. En vänlig själ med en omkringflackande bakgrund och ett stadigt växande rykte i konstnärsvärlden. Född 1973 i de norra delarna av Argentina - "that part of the country is called The Flower of Argentina" - följde han med sina föräldrar när de året därpå tvingades lämna landet under juntatiden. Därför växte han upp i Italien. Efter sin utbildning är han numera bosatt och verksam i Tyskland. Han har italienskt och argentinskt pass, pratar flera språk och tycker inte det är så noga vart han bor, så länge han ges goda möjligheter att arbeta med sina projekt.

- När jag får frågan om varifrån jag kommer brukar jag svara: I"m from the planet earth.

Det är ett svar som också stämmer bra med hans konst. Han rör sig bland ämnen som undersöker och ifrågasätter jordens skick och framtid, där gränser, orättvisor och naturresurser är givna ingredienser. Så snarare än att söka hans konstnärliga rötter i ett visst land är det bättre att benämna honom världskonstnär, en som riktar sin visionära blick både uppåt och neråt, utåt och inåt.

- Visst är jag visionär, men egentligen är jag mer en realistisk konstnär. Min konst är aldrig bara eskapism, utan utgår alltid från de förutsättningar som finns. Genom mina projekt undersöker jag möjligheterna för en bättre värld, men det handlar inte enbart om framtiden, utan lika mycket om hur vi kan lära oss av visionerna för att förändra situationen i dag. Vi går sakta genom parken. Jag frågar. Han svarar. Mina anteckningar är som rötterna i marken, omöjliga att ana var de skall dyka upp härnäst. Saraceno är däremot medveten om vart han går. Hans konstverk är ofta projekt, en del har pågått under lång tid och växer fortfarande, andra är mer begränsade. "Flying Gardens" ingår i ett större projekt, och har visats förut men Wanåsversionen blir ändå något helt nytt. Här sammanfogas en mängd plastbubblor i ett stort svävande nätverk. Inuti varje bubbla - rum eller trädgård är kanske ett bättre ordval - lever växter, som inte kräver ett rotsystem förankrat i jordmyllan.

- Genom att ta reda på mer om temperatur, material och en mängd andra saker skulle det på samma vis gå att ta fram flygande städer, som kunde sväva en bit ovanför marken. Det hade skonat jorden, men en parallellvärld ovanför marken hade också ändrat vår syn på alla gränser och all orättvisa som finns, såväl inom länderna, som mellan världens olika områden.

Själv har han prövat att lyfta från marken med hjälp av plastpåsar, uppvärmda endast med solvärme. Jodå, ett tjugotal meter lyfte han. Jodå, han tyckte om det. Varför kan vi inte göra det här? undrade Marika Wachtmeister, när han berättade om experimentet för henne. Han skrattar. Tomas Saraceno har en bred utbildning, inriktad mot såväl konst, som arkitektur, men när han berättar om sina innehållsrika projekt tänker jag än mer på vetenskapsmän och forskning. Han arbetar också ofta tillsammans med forskare, intervjuar dem och tar del av deras nya rön. Som i det kommande verket till årets biennal i Venedig, där han ställer ut i hemlandets paviljong.

- Du vet hur spindlar bygger sina nät? Det finns forskare som ser likheter med deras sätt att bygga och universums allra första början. Vi vill nu släppa in spindlar i olika glasburar och låta dem bygga sina unika nät, som vi sedan scannar tredimensionellt och ja… vi får se hur det blir.

Det är drygt två månader kvar innan världens största konsthappening öppnar, påpekar jag försynt.

- Jo, jag vet, svarar Saraceno, lugn, men tydligt medveten om den knappa tiden. Det här har aldrig gjorts tidigare, och även tekniken är ny, men jag tror det kan bli bra. Vi har också pratat om att åstadkomma samma effekt som uppstår när du sprutar lite vatten över ett spindelnät, där dropparna lyser på ett speciellt, glittrande vis.

I år skall Wanås bli grönt. Lantbruksdelen är redan ekologisk, nu är det tänkt att konsten skall följa. Bland konstinstitutionerna är en sådan miljösatsning något nytt, däremot inte som utställningstema och många har arbetat med miljöfrågor. Ämnet ligger i tiden, och hett efterfrågade Tomas Saraceno har medverkat på en del av utställningarna.

- Jag kan tycka miljödebatten går fel när den så ensidigt ser på konsekvenserna i naturen. För mig är det lika viktigt att se på den obalans som i dag råder mellan människan och naturen - vi måste verkligen ompröva vår roll i evolutionen - som att se på de sociala och mentala aspekterna.