Twitter kräver en ny medielogik

För några veckor sedan exploderade mikrobloggstjänsten Twitter på bred front i Sverige. Eller, i varje fall i de traditionella nyhetsmedierna. I dagstidningar, tv och radio har fenomenet stötts och blötts, kritiserats och hyllats. Vi får listor på kändistwittrare att börja följa och medieprofiler får berätta om hur de använder sina uppdateringar på 140 tecken.

Annika Lantz är en av Sveriges flitigaste kändistwittrare och nämns gärna i samma andetag som Barack Obama och Britney Spears när det pratas om kända människor som använder sig av tjänsten. Lantz har i skrivande stund 2 635 så kallade followers. Själv följer hon ingen. Många använder Twitter som en plats för dialog och ett sätt att följa andra människors diskussioner. I Annika Lantz fall handlar det om en envägskommunikation i stället för till exempel en dialog med radiolyssnarna.



Ett av mikrobloggskeptikernas vanligaste argument för att avfärda Twitter är att det främst handlar om en ny arena för en redan etablerad medieelit att breda ut sig på. Annika Lantz twittrande är ett utmärkt stödben för den typen av kritik.

Det är naturligtvis helt logiskt att kända människor följs av flera människor än twittersvensson, men att reducera ett så otroligt förgrenat nätverk till en ny kanal för kändisar är att göra det för enkelt för sig.

I slutet på förra året handlade debatten om Twitter framförallt om mikrobloggen som alternativ nyhetskanal, gräsrötternas möjlighet att vara först vid nyhetshändelser. Vid bombdåden i Bombay/ Mumbai slog sig exempelvis mikrobloggen på allvar sig in på nyhetsarenan.

Barack Obamas mikrobloggande under den amerikanska valkampanjen fick rejält med uppmärksamhet och svenska mediechefers twittrande har väckt intressanta frågor om redaktionernas transparens och journalistiska arbetssätt i förändring.



Men när runt sju miljoner användare ska pressas in i en medielogik så blir kända ansikten något stadigt att hålla fast i för handfallna reportrar och debattörer. Att fokusera på skvallret och ytan blir betydligt enklare än att diskutera förändringar i hur vi umgås, hur vi tar del av nyheter eller hur vi filtrerar vilken information vi vill ta del av.

Det vore tråkigt att än en gång hamna i en debatt lik den om bloggarnas nytta eller onytta, där bloggosfären ofta ses som en homogen enhet där vitt skilda bloggar dras över samma kam. De många användarna har gjort Twitter till en plats där det snabbt går att få en nyanserad och komplicerad bild av olika händelser och där politiska diskussioner kan få ta lika stor plats som vardagligt strunttwittrande.

Visst kan, och ska, man diskutera Twitter både som ankdamm för medie-eliten och som gräsrötternas nyhetsrevolution, allra helst på samma gång. Men för att fånga en mångfacetterad mötesplats behövs fler infallsvinklar än så.

Nya kommunikationsmönster och sociala sammanhang kräver en uppdaterad medielogik och en vilja att se det som faktiskt rör sig bakom de kända namnen.


+ Fröet till de fyra stora Stockholmstidningarnas Dawit Isaak-kampanj föddes i en Twitterdiskussion mellan Aftonbladet och Expressens chefredaktörer.

– Ipred. Nästa steg: Förbud mot anonymitet på nätet?