"Doktor Mumbai" är en kryddstark och osannolik indiskfinsk röra, med ingredienser som svartsjuka, rasism, kåthet, tv-show, mordhot, kärlek, fanatisk tro, falska och äkta poliser, alkoholism, samt akut förlossning hemma i lägenheten. Allt skrivit med en tickande digitalklocka som kapitelindelare och med humor (nåja) och allvar (jodå) som kontrasterande element.



Men det som genomsyrar den 250 sidor långa historien om den till Helsingfors invandrade och framgångsrike indiske doktorn Satish Rao är hur vi behandlar våra barn. Han är barnpsykiater och har nått skandalsuccé med en bok där han föreslår att det bästa för många barn som mår dåligt inte alls är att bli fullproppade med medicin, utan att få nya föräldrar.

Nu är det en dag i december, han skall delta i en tv-show under kvällen, och vi får följa honom under hela dagen fram till direktsändningen. Denna dag är ett under av händelser, varav en del rabblades inledningsvis. Jag glömde en viktig person, och relation; Raos indiska mamma med väninna har kommit på oväntat besök, och bor ovanför den mottagning där Satish Rao jobbar och de förväntar sig att bli visade runt.

Stackars snälle Rao rusar än hit, än dit, jagad av allt och alla.



"Doktor Mumbai" är så desperat i sitt försök att vara samtida att författaren inte hinner hejda sig. Alla skall med, tycks ambitionen ha varit och det gör att allt, även diskussionen om barnens utsatta situation, förminskas och att hela boksatsningen känns lika misslyckad som en känd valkampanj med samma slogan.