Ojämnt på Landskrona konsthall

Landskrona konsthall visar just nu utställningen "Vår Konstsalong", där en jury valt ut trettio konstnärer bland cirka 250 ansökningar. Om urvalet varit hälften så stort hade det kunnat bli en riktigt bra utställning, för som vanligt i sådana här sammanhang är kvaliteten väldigt ojämn.

Malmökonstnären Patrik Gyllander har med hjälp av färdiga former kalkerat fram en trio collageartade målningar. I "Sambogrön – Myrstacken" ligger ett stort antal militärer i en hög under ett jättelikt träd. Till vänster rinner en rännil av grön färg från ett slott ner till ett leende kranium.

Det vilar något organiskt över den mossgröna målningen vars bildfragment skvallrar om ett politiskt meddelande, om hur teknik och krig dukar under för naturens egen förgörande kraft.

Skulptören Gert Germeraad fortsätter med sina historiska keramikbyster, liknade de som visades i Sölvesborgs konsthall för drygt ett och ett halvt år sedan.

De tre ansiktena här i Landskrona är tagna ur en serie där han utforskat bilden av den kriminella människan och hämtat autentiska förebilder från Gestapos register. Det är ansiktena av tre helt alldagliga människor vi möter, lantarbetare som av olika anledningar stämplades som kriminella av den tyska polismakten.



Jämte Germeraad imponerar en trio kvinnliga målare mest på mig. Gunilla Andrén använder sig av en mycket basal måleriteknik och arbetar med små medel och bleka färger.

I "Horisont III" har hon ristat fram bildens diffusa linjer i den vita och grå färgen. Målningen blir som ett suddigt fotografi, som om en dimma, ett töcken drog fram över bildens yta. Är det en bild ur en dröm?

Magdalena Cavallin leker med perspektiven i akrylmålningen "Söndag". I bildens högra sida sitter en kvinna och spelar piano mot en arkitektonisk fond. Hon ter sig jättelik, sittande uppe på en byggnad mitt i stadslandskapet. Det inre och det yttre, den privata och den offentliga miljön smälter samman och löses upp i en fantasi.

I Cavallins andra målning "Skugga" är hon uppenbart inspirerad av De Chirico och lyckas närma sig hans mästerliga bildspråk. Här finns samma påtagliga ödslighet och hotfulla anonymitet, som om färgerna vibrerar i sitt möte med varandra.



Monica Gerhard, boende i Vitaby, arbetar med ett mer konceptuellt måleri. En triptyk långsmala oljemålningar är som utsnitt, fragment ur en redan begränsad tillvaro. Den vänstra bilden visar en vägg med enbart den ena halvan av en målning synlig, i den mittersta bilden tittar en annan målning fram bakom en gardin.

Den tredje, högra bilden "Sorl" beskriver en detalj av vad som tycks vara en sockel eller en ram med ett tygstycke hängande nedanför och de suddiga konturerna av ett par lampor ovanför. Målningen är en närbild där objektet kommer för tätt inpå för att ögat ska kunna uppfatta dess sammanhang, dess funktion och roll i en helhet.

Gerhards bilder är som ofullständiga meddelanden där den utelämnade informationen blir till en del av målningarna. Vad finns utanför bildens ramar och vad finns egentligen inuti?