Julen 2003 åker Julia tillbaka till den lilla norrländska by dit hon flyttade med sin familj i slutet på 80-talet. Där har ingenting hänt. Precis som att ingenting hände de tio år hon bodde där. Ingenting hände när hon satt tyst och ensam i skolan, ingenting hände när hon stängde in sig på sitt rum tusen lördagskvällar, ingenting hände när hennes pappa berättade en hemlighet om sitt förflutna.

Hon trodde att hon skulle gå ut gymnasiet, studera på universitetet, få ett jobb och ett eget plastkort att dra i dörren varje dag på jobbet. Nu är hon tillbaka, hemma från ett helt annat liv och har svårt att minnas de tomma åren.



Katja Timgren, som tidigare skrivit ungdomsromanen "Det jag inte säger", debuterar nu med en roman för vuxna, uppväxtskildringen "Ingenting har hänt".

Det är lika mycket en historia om utanförskap och hur ont det kan göra att vara annorlunda, som en berättelse om en familj som inte når fram till varandra. Dialogen mellan familjemedlemmarna är lika kall och ödslig som det frostiga landskapet de flyttat till och när de återförenas några år efter Julias utflytt är relationerna inte förändrade. Av den eventuella frigörelsen från uppväxten märks inte mer än en tystlåten försvarsposition, mer drabbande är då mammans försök att förklara sig, ansträngningen att komma närmare sina barn.



Kanske är det meningen att läsaren ska ana något som rör sig under den här torftiga ytan och visst, ibland bränner en flyktig händelse eller tanke till, men försvinner ofta lika snabbt som den kom. Läsaren får vänta, precis som Julia, på att något ska hända. Detta är antagligen ett stilistiskt grepp, men Julias liv på tomgång riskerar ibland att gå på tomgång även för läsaren.

Timgren räddar dock läsaren från leda med de skickligt detaljerade korta scenerna som gång på gång lyckas fånga upp intresset för berättelsen när den tappar (sin redan långsamma) fart.