Ännu en medelålders man är i kris. 50-årige Henrik är trött på villalivet i allmänhet och sin fru i synnerhet.

Lösning? Författaren Torben Munksgaard ger sin Henrik formulär 1A för krisande män med tröttsamma Lolita-drömmar. 1. Sup dig full så ofta som möjligt. 2. Gå på fest med din tonårige sons vänner och dröm om hans kvinnliga skolkamrater. 3. Ha sex med hans kvinnliga skolkamrater. 4. Lämna villalivet och åk till storstaden. 5. Prata om att starta ett band. 6. Leta upp din tonårsförälskelse och fundera på hur livet kunde ha blivit. 7. Börja studera filosofi som du aldrig gjorde när du var ung.



I "Retrograd" finns inga överraskningar. Henrik trampar där andra roman- och filmkaraktärer trampat förr. Bokomslaget utlovar en "förunderlig historia om en man som blir yngre" och visst finns här en tydlig berättartanke efter att Henrik lovat sig själv att han bara ska bli yngre och yngre.

För Torben Munksgaard bygger upp en ganska snygg romankonstruktion där en tydlig väg mot ungdomen och ner till fosterstadiet kantas av pricksäkra iakttagelser av medelklassens villavardag. Välklippta gräsmattor, grannmiddagar och "Lyckohjulet" är tacksamt att göra uppror mot.

Tyvärr består den "strapatsrika färden" mest av att Henrik börjar bete sig som en dryg, odräglig och misogyn fullgubbe, vilket förklaras med att han ser sig själv som 23 igen.

Kritiken mot det tillrättalagda och alldagliga finns där, men lyfter aldrig riktigt över Henriks klichéfyllda frigörelse.



Torben Munksgaard hyllar inte Henrik, han är ingen hjälte. Men han kritiserar honom inte heller utan snarare personerna som går på tomgång runt om kring honom.

"Satir" kanske man skulle kalla det om man var på gott humör. Men "Retrograd" gör ingen på gott humör.