För ett år sedan gav historieprofessor Kjell Östberg ut "I takt med tiden". I dag fullbordas hans Olof Palme-biografi med "När tiden vände". Tvåbandsverket kan redan nu utses till bäst i genren, ett självklart standardverk bortom både demoniseringen och glorifieringen.

Denna andra del börjar 1969, då 42-åringen väljs till socialdemokratisk partiledare och blir statsminister. Vietnam-engagemanget upphörde förstås inte 69, men det avhandlades klokt nog i förra delen, varför vi här kastas rakt in i de inrikespolitiska rekordåren och reformerna. Det svenska välfärdssystemet var med rätta världsberömt och det kunde bara bli bättre. Statsministerns nummer stod i telefonkatalogen och nyckeln till radhuset i Vällingby förvarades i en trätoffel under trappan. Så kom gruvstrejken. Och, skriver Östberg, "den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle aldrig hämta sig".



I samband med IB-affären några år senare utvecklade Palme inte bara en livslång och ömsesidig animositet gentemot Jan Guillou, utan kom han också att kapa banden till åtskilliga andra och händelsevis tyngre vänsterintellektuella. På grund av IB, och med senare bränsle från kärnkraften, förlorade Palme och socialdemokratin enligt Östberg en betydande del av 68-generationen.

Det är ett genomgående tema i biografin: Palmes antikommunism. På andra fronter – Afrika, Kuba, Vietnam – kan han hysa sympati och solidaritet med (befrielse)rörelser som ligger till vänster om eller åtminstone i linje med dåtidens svenska bokstavsfraktioner, men här hemma vill han inte ens kännas vid föregångaren till Lars Ohlys parti – vpk. Här hemma ger han tillåtelse (se IB, skall uttydas Informationsbyrån) till en långtgående socialdemokratisk infiltration av riskabla och presumtivt statsfientliga kommunister.

Som han slits mellan olika intressen, mellan höger och vänster, konflikt och konsensus, konfrontationer och kompromisser, och som han anstränger sig för att inrikespolitiskt ligga så nära den folkhemska mittfåran som möjligt, denne vår i modern tid särklassigt mest intellektuellt och retoriskt begåvade, därtill internationellt enda beryktade politiker! Det är inte utan att man retroaktivt ser en förslösad och förbrukad talang. Å andra sidan var han glad i debatten, förtjust i striderna med Fälldin & Co.



Dog det som plägar kallas den svenska modellen med Palme? Kanske. Men i så fall beror det nog mera på själva tiden än på honom. Marknaden och nyliberalismen hade – Chicagoskolan, Reagan, Thatcher – ätit sig in i politiken. Löntagarfonderna var ett försök att häva något oåterkalleligt, men förmodligen trodde Palme lika lite som finansminister Feldt på dem. I grunden var Palme företagarvänlig, om än på det tyglande, blandekonomiska viset: misstrodde förvisso privatiseringar, men gav heller inte ett smack för mera omfattande förstatliganden. Fastän radikal och idéöppen tycks han inte sällan ha dyrkat status quo.

Efter förvisningen till oppositionsrollen (1976-82) återställdes ordningen. Men den var en annan nu, ordningen. Dels hade den tidige Palmes tumme och symbios med medierna fått sig en irreparabel törn i samband med IB, dels var det nyliberala paradigmskiftet i det tysta genomfört: plötsligt var det socialdemokratin som skulle stå till svars för undfallenhet mot Sovjet (u-båtarna), den ekonomiska kräftgången (minskad köpkraft för vanliga löntagare, ökade ekonomiska skillnader, minns LO-attackerna och "Rosornas krig") och – ej att förglömma – hyckleriet och dubbelmoralen. Plötsligt var Olof Palme villebrådet, inte bara ur kommendörkaptenernas och extremhögerns hatiska perspektiv.



Det blev en Raineraffär (skattefifflande och ljugande justitieminister) och det blev omsider en Harvardaffär (skattefifflande och ljugande statsminister). Däremellan för Palme mindre smickrande avslöjanden om Bofors och vapenexporten och mutorna. Sista året var han enligt samstämmiga uppgifter förströdd, grinig, okoncentrerad, trött. Mycket trött. Drömde möjligen om hedersuppdrag åt FN, mera troligt bort från ett infekterat och hårdnat samtidsklimat som sedan länge kastat silkesvantarna och hyllningarna på historiens skräphög.

Och 2009 är det knappt någon politiker, inte ens inom socialdemokratin, som nämner Olof Palme vid namn eller efter förtjänst. Det är också en aspekt av Östbergs fenomenalt läsvärda biografi: politikens korta minne.