Kristianstads konsthall: Mette Björnberg & Richard Johansson

I ett hörn av Kristianstads konsthall står en same och pinkar på en grav. "För gammal ost" heter skulpturen som väcker mörka minnen till liv. Under gravstenen vilar läkaren Herman Lundborg, chef för världens första rasbiologiska institut, som inrättades i Uppsala 1921. Här mättes skallar och här jämfördes olika folkslags och människotypers fysiska och mentala karaktär. Den rasbiologiska vetenskapen låg i tiden – intresset för att kartlägga den ultimata medborgarens egenskaper var starkt och i den frågan ansågs samebefolkningen ha föga att erbjuda. Medan samiska kvinnor tvångssteriliserades hårdnade trycket på minoritetsfolkets assimilering i det svenska samhället.

Den humoristiskt och tafatt utförda skulpturen är i mina ögon typisk för Richard Johanssons konstnärskap. Kitsch och folkkonst möts i lekfulla skulpturer och teckningar med vass politisk udd. "Fredag på migrationsverket" är ett annat exempel, med två bubblande champagneflaskor framför ett grått kors. Brutalt konfronterar han tjänstemännens jubel över en lyckad avvisning med beslutets ödesdigra konsekvenser för den enskilda människan. Att han lånat popkonstens bildspråk som han praktiserar med en närmast barnslig tydlighet gör inget för att dämpa verkets kritiska dimension.



Blandningen av ytterligheter är också det jag tycker bäst om med denna utställning. Det är en mix som förstärks av att Richard Johansson delar rum med konstnären och partnern Mette Björnberg, vars organiska former och abstrakta uttryck fungerar som en välgörande kontrast.

Men även hennes konst rymmer ett spel av motstridiga känslor, där det trivsamt ombonade plötsligt skaver och det surrealistiska anslaget pendlar mellan lust och obehag. För vad ska man egentligen tänka om de utdragna, virkade former som hänger på tork på ett klädstreck i verket "Mammaledig"? I mina ögon får de med sina bröstliknande former och oklara funktion något både ömsint och klaustrofobiskt över sig. Denna kluvna inställning till kvinnlighetens traditionella former och material – det pastellfärgade och mjuka – får mig att tänka på Marie-Louise Ekman som även hon låter snablar, tuttar och karamellsöta färger prägla sitt feministiska konstnärskap.



Fullt så uttalat tar inte Björnberg ställning, utan lämnar tolkningen öppen åt mig som betraktare. Klart är att hon har en sinnlighet i relationen till sitt arbete och, precis som Johansson, en ansenlig mängd humor. "Frozen Flowers in Bad Gastein" är ett ganska oemotståndligt verk, där den blanka, hudrosa alptoppen mest av allt liknar ett uppkäftigt kvinnobröst.

I "Gränsland" möts de båda i en gemensam installation, som knyter an till den offentliga skulpturen "Salut" som de för ett par år sedan utförde till järnvägsstationen i Kristianstad. Här återkommer nu de blankputsade stövlarna, men kompletterade med en blodig kolonialistisk scen. Vid sidan av det bestialiska övergreppet har vardagen, liksom i verkligheten, till synes sin gilla gång, där tvättstrecket åter fylls och småfåglarna hoppar runt.

Trots olikheterna i deras arbete blir det för mig här uppenbart hur väl Björnberg och Johansson kompletterar varandra. Tillsammans har de skapat en varm och lekfull utställning, vars inbjudande burleskeri är fullt av oroande nålstick som effektivt punkterar all bedräglig sinnesro.





Carolina Söderholm