I Greiders verkstad

Göran Greider kliver av tåget en dryg timme innan han skall inviga den elfte upplagan av Kristianstads Bokfestival. Han är lätt att känna igen. Mjukisbrallor och timmermansskjorta ovanför en svart t-shirt och ett vitt hår som vinden gör än mer spretigt. Dessa kläder har blivit ett av hans signum. Han har en dikt om det i en modebok, repriserad i sin färska diktsamling. Där skriver han om "modets diktatur" och ser sitt eget sätt att klä sig som en uniform i en personlig befrielserörelse: "Jag har träningsbyxor på mig så att jag kan andas fritt och tänka så fritt som jag vill".

Det är en talang, säger jag över en kopp kaffe på museet, att kunna vara den du är, oavsett sammanhang. Jo, svarar Greider, fast han har inte riktigt sett det på det viset.

– Det är lättast om man är sig själv. Är man bara rätt hygglig är det inte heller några problem att säga att man är socialist, även när jag träffar företagsledare. Då kan jag säga att jag vill socialisera allt, ja, kanske inte allt, jag är ju för marknadsekonomi, men gör jag det på ett vettigt sätt blir ingen förbannad. Att intervjua Göran Greider är en dröm. Ett gående enmansuniversitet. Mode, speedway, vargjakt, börsen och finanskrisen, tidningsbranschen, den vacklande socialdemokratin, kattliv, kärnkraft eller Vivaldi… allt finns på hans repertoar.

Själv tycker han inte det är så mycket. Saker hör ihop, och bottnar i en och samma grund. Och allt knyts samman genom pennan. "Jag skriver, alltså finns jag till", inleder han sin baksidestext till den nya diktsamlingen med.

Skrivandet, alltså, vi tar ett varv om det.

– Jag skriver varje dag, artiklar och dikter. Och just dikter är bra, där kan jag bejaka hela mitt känsloregister. I ledare och artiklar måste jag ändå bygga på nån sorts fakta och hejda mig lite, med poesin är det annorlunda. Som när alliansen meddelade sitt ja till kärnkraft, då blev jag så förbannad att jag skrev en dikt. På det viset kunde jag ge plats åt hela känslosvallet.

Vad är det för sorts poesi? Brukspoesi? Nja.

– Läste du dagens DN?

– Tyvärr, jag fick den inte i morse.

– Kanske tur för dig. Där hade jag med en text om att den svenska poesin under de senaste tio femton åren har hamnat i en återvändsgränd. För att inte tala om litteraturkritik, 99,9 procent av alla läsare förstår ju inte ens vad där står. Bedrövligt. Sedan var det en liten personlig uppgörelse mot alla dem som gav min diktsamling dålig kritik. Resonemangen för honom vidare in i det egna skrivandet, som han kan se som en slags reflekterande vardagsbetraktelser. Favoriterna hittar han hos Pasolini och Brecht, men innerst inne, säger han, innerst inne är den största dikten reserverad de stora sångarna, som Bob Dylan, Dan Andersson och Ferlin. Och han har ett motto för den egna poesin: Lätt att ta sig in i, svår att ta sig ur.

– Skrivandet är också terapi, och nästan allt jag skriver kommer aldrig någon annan än jag själv att få se. Skrivandets terapeutiska betydelse skall inte underskattas, alla borde egentligen skriva, oavsett om det är poesi, blogg eller annat.

Terapi, igenkänning, underhållning, förändring, för Göran Greider har skrivandet och litteraturen många betydelser. Han har tidigare i olika sammanhang resonerat kring just litteraturens förändringspotential. Och konstaterat att eftersom litteraturen förändrat honom kan den också förändra andra.

– Litteraturen har gett mig ett språk, och språk är makt.

Ungefär här avbryts intervjun av en beundrare. Han räcker fram sitt visitkort. Säger att han är från Hästveda.

– Hästveda! utropar Greider. Där har jag varit mycket som barn. Du vet, farsan åkte runt och sålde grejer på marknader, och visst hade Hästveda en marknad? Ja, var där inte även en hästmarknad?

– Jo, svarar mannen. Det är väl den enda gången jag inte trivs i Hästveda.

– Jaså. Är du allergisk?

– Nej, men då är det alldeles för mycket folk i byn.

Greider lovar att kika in på beundrarens hemsida, stoppar in visitkortet jämte den ofta ringande mobiltelefonen i skjortans bröstficka. Datorn ligger i ryggsäcken. Vakta den, säger han till förlagets representant när han en stund senare uppsöker toaletten, "att förlora den är som att bli av med hjärtat". Det finns andra ämnen.

Som den vilsna socialdemokratin, och han finner det märkligt att folkrörelsepartier som socialdemokraterna och centerpartiet knappt längre har något folk kvar; "Men de vill väl inte ha några medlemmar, de kan ju ställa till bekymmer". Han saknar folkförankringen. Att politiken inte längre finns och lever på industrigolvet och gatan.

Eller som det här med pressen, han är trots allt chefredaktör på halvtid på Dala-Demokraten, och problemet den ojämlika politiska dominansen på ledarsidorna.

– Det kan inte vara bra i en demokrati att det varje morgon stiger upp en armada med borgerliga opinionsbildare, medan de på den röda sidan är betydligt färre. Även högern förlorar på det.

Eller som det här att han skriver kristna dikter.

– Jag skulle inte kalla mig för kristen, men jag är intresserad av kristna frågor. För att vara kristen måste jag tro på Jesu uppståndelse och allt det där, och det kan jag inte. Jag är mer intresserad av Jesus liv, än hans död. Kyrkan har gjort en fantastisk propagandakupp där. De riktar all uppmärksamhet mot Kristus lidande på korset, i stället för att lyfta fram Jesus radikala budskap. Och det var verkligen radikalt.

Du skriver i en dikt att du är tveksam till att medverka vid en gudstjänst, för att du inte vill dela ut nattvarden.

– Just det. Vad är nattvarden om inte ett minne över en gemensam måltid, och där borde väl finnas något roligt i att träffas och äta ihop. Nattvarden är allt annat är kul, i så fall skulle man bjuda på prinsesstårtor och några vegetariska rätter.

Nu är det en halvtimma kvar till att du skall inviga festivalen, vad skall du säga?

– Får väl hitta på något, och chansa på att det går hem. Min erfarenhet har lärt mig att det aldrig lönar sig att förbereda sig. Har jag ett papper framför mig blir det bara värre. Vad tror du, kanske kan jag läsa en dikt? Kanske den sista i min bok, den där jag tackar livet?