Ökat intresse för dokumentär från Gaza

Har intresset för din senaste film om Gaza ökat?
– Jo, så är det. Filmen går fortfarande i Stockholm, och här skall vi nästa fredag göra en extrakväll där jag skall berätta mer om hur det gått för huvudpersonen, psykologen Ayed och hans familj. Jag har också suttit med i morgonprogram på tv, men jag tycker inte man hinner säga så mycket på två minuter. Sedan har jag givetvis fått en mängd sms, mail och telefonsamtal den senaste tiden.

Jag förmodar att du har kontakt med familjen och dina vänner i Gaza?

– Ayed var här på premiären i början av november, bland annat i Malmö, men har inte fått komma tillbaka efter det. Gränsen är stängd. Han har därför befunnit sig på olika platser i Europa, och är just nu i Oslo. Men varje dag pratar jag med hans syster, som bor mitt i Gaza City, och hans pappa. Pappan har cancer och är egentligen pensionär, men har nu gått in som narkosskötare på sjukhuset igen. Det känns som jag gör åtminstone lite nytta, säger han. En av de skadade i tisdagens attack var en morbror till Ayed, som tvingades amputera sina ben.

Du har besökt Gaza under många år, gjort filmer och följt utvecklingen, har du någonsin varit med om något värre?

– Aldrig i Gaza. Det är ett kaoshelvete just nu. 1982, när jag var i södra Libanon, bland annat i flyktingläger i Beirut, det var något ditåt.

Hur har den senaste tiden förändrat din syn på utvecklingen?

– Någon gång kommer konflikten att lösas, men om det sker inom min livstid eller ej, det vet jag inte. Jag trodde nog att Israel efter 2006 insåg att man inte kunde lösa konflikten med Libanon genom militära insatser. Inte heller Gaza-konflikten kan lösas militärt, det krävs en politisk lösning.

Vem bär ansvaret för att så skall ske?

– EU och arabvärlden måste ta sitt ansvar, det handlar inte bara om USA och Israel. Ser man till Hamas finns där både mer hårdföra, som mer pragmatiska politiker. Den här senaste utvecklingen gynnar givetvis de hårdföra.

Vilken betydelse har en film "Unge Freud i Gaza"?

– Vi kan ge andra bilder av landet och människorna där, än vad som nu visas på tv. Någon som har sett filmen har varit förvånad över att det finns anorexia i Gaza. Men Gaza är både ett mycket speciellt samhälle och vårt samhälle. Båda två samtidigt. Folket här har till exempel tillgång till 280 tv-kanaler. På sikt kan inte samhället i Gaza fortsätta att vara stängt. Människor här måste ges möjlighet att resa ut och in, gränserna måste öppnas.

Blir det fler filmer för er del från Gaza?

– Det jag funderar på är att göra en mer aktualiserad, kortare film direkt för tv. Vi håller också på att lägga ut några minuter ur filmen på Youtube, just för att ge andra bilder. Under senvåren, datum är inte bestämt, kommer filmen att sändas på SVT.