Tanken var att ett av världens största förlag, Random House, skulle ge ut journalisten Sherry Jones skönlitterära debut "Medinas juvel". Kontrakt hade skrivits och en massiv reklamkampanj planerats, snygga förhandsexemplar låg och väntade och rättigheterna hade sålts till flera länder. Då stoppades utgivningen på obestämd tid. Man var rädd för att radikala islamister skulle attackera förlaget.

Jones sa upp kontraktet och med hjälp av den gräsbrand av rykten som plötsligt omsvärmade den outgivna romanen fick hon förlag över hela världen på kroken. Först ut med "Medinas juvel" var serbiska Beobook som dock tvingades dra tillbaka upplagan från bokhandlarna. När brittiska Gibson Square utsattes för ett brandbombsattentat efter att ha publicerat romanen ryckte moderata muslimer ut till Jones försvar.

Salman Rushdie – som för snart tjugo år sedan dödsmärktes av ayatollah Khomeini i samband med "Satansverserna" – uttalade sig om yttrandefrihet och censur.



"Medinas juvel" har jämförts med just Rushdies "Satansverserna". När den nu ges ut på svenska är det av Earbooks. Efter att ha läst den frågar jag mig hur en fiktiv berättelse om en religions födelse kan väcka så starka, våldsamma känslor. Kanske beror det på att vi får följa profeten Muhammeds strider för en enda gud (Allah) genom tredje hustrun Aishas ögon.

Aisha var sex år när hon lovades bort till Muhammed och sattes i "husarrest" av sina föräldrar. Tre år senare stod bröllopet. Aisha hämtades att bo med den nästan femtio år äldre Muhammed och hans andra hustru Sawdah (första hustrun Khadija var då redan död). Bröllopsceremonin hölls bara dagar efter det att Muhammed och hans anhängare tvingats lämna Mekka och söka en fristad i Yathrib (Medina).

Jones saknar, av kulturella skäl, det passionerade, orientaliska temperamentet i språket, men hennes engagemang kan man inte klaga på. Det första kapitlet är baktungt av överladdade, damtidningsdoftande beskrivningar. Tack och lov stramas texten upp redan i andra kapitlet och sedan flyter det på ganska bra.



Profeten Muhammed framställs som en mild och tålmodig ledare, med överseende för barnsligheter och svartsjuka. Det är istället Muhammeds kusin Ali (gift med profetens dotter Fatima) som får stå som sinnebild för kvinnofientlighet och hätskt humör. Muhammed kommer ändå inte helt undan; han tolkar Allahs budskap för egen vinning (som till exempel när han gifter sig med sin adoptivson Zayds hustru Zaynab bint Jahsh).

"Medinas juvel" vinner på att sätta kvinnorna runt Muhammed i centrum. Man vågar nog säga att Jones är först i litteraturen med att göra det. Men det blir lite väl mycket intrigerande och avsnitten om Aishas svartsjuka mot Muhammeds andra hustrur känns utdragna.

Miljöerna är behållningen – doften av dadlar och kornmjöl, ökensanden, tälten och husen, stanken av smuts och fattigdom, flugor som flyger in i ögonen – och historiska fakta ger det påhittade visst berättigande.

Aisha har ett eget svärd som hon fått av Muhammed. Jones erkänner i förordet att ett sådant svärd aldrig existerat. Kvinnor var själva ägodelar och helt underkastade mannen. Men svärdet ska symbolisera Aishas viljestyrka och Muhammeds tro på jämlikhet mellan könen. Svärdet dyker upp flera gånger och Jones blir allt för övertydlig.



Berättelsen förlorar i trovärdighet när Aisha, tretton år gammal, slåss mot fem, sex män på marknaden i Medina. Å andra sidan kanske man ska se "Medinas juvel" som en äventyrsroman. Rent litterärt föredrar jag Rushdies "Satansverserna".