En höst av glädje och oro

Så är det inte i Tyskland, säger han när vi pratas vid på telefon inför hans Bokfestivalframträdande. Där handlar det om en timmas läsning ur den aktuella boken, sedan publikfrågor.

– Men jag är glad över att få komma till Kristianstad, säger han. Intresset för min bok har varit så stort att det väntar flera läsningar under hela hösten, däremot inga fler i Sverige.

Jag tittar på hans hemsida. Han har rätt. "Adam & Evelyn" har översatts till flera språk och listan över platser han har, och skall, besöka är mycket lång, mestadels i Tyskland men även i Kanada, Turkiet och Brasilien. "Adam & Evelyn" är en variant på den kända myten om Adam och Eva, men här följer vi några personer under en resa den omvälvande europeiska sommaren och hösten 1989. Gränser korsas, värderingar och system ifrågasätts och massiva protester leder fram till murens fall. Och bakom muren, är det där paradiset gömmer sig?

Tjugo år har gått, och under den stundande hösten kommer vi att se en mängd tillbakablickar, inte bara i Tyskland, troligen världen runt. Ingo Schulze är född 1962, uppvuxen i Dresden i DDR, och tog aktiv del i den demonstrerande medborgarrättsrörelsen i Leipzig 1989. Han var 27 år gammal, och säger att det är det största han varit med om, en märklig och fantastisk tid.

– Vår känsla var att vi kunde förändra världen. I Leipzig var vi 70 000 i tågen, och jag trodde aldrig att regimen skulle låta det ske, att vi skulle få fortsätta protestera. Alla kände till den kinesiska lösningen, och många fruktade att DDR skulle göra som kamraterna i Kina. Det var dagar av glädje, men lika mycket dagar av oro. Vi visste ju inte ens om vi skulle hem igen. Att muren föll i november är den stora historiska världshändelsen, som också kommer markera själva 20-årsminnet. För Ingo Schulze var dock demonstrationerna månaden innan, den 7-9 oktober – när staten DDR firade sina 40 år – det allra största. Viljan. Glädjen. Styrkan. Osäkerheten. Framtiden? Ingen visste det vi nu vet, att detta skulle leda till upplösningen av DDR och ge en ny innebörd åt väst och öst.

– Jag har inga problem med att öst inte längre finns, däremot att det samtidigt innebar att väst försvann. Väst var bättre förr än dagens väst. Hela den här stora förändringen framställdes som en seger för väst, men för mig är det betydligt mer komplicerat än så. Jag är glad över att DDR inte finns kvar, och att människor har fått en större frihet, men vad är friheten värd om du inte har någon välfärd? När jag i dag säger att jag inte förstår varför alla banker och energibolag måste vara privata, suckar bara folk, "jaja, du är från öst, du begriper inte bättre".

– Visst, fortsätter han, DDR finns inte längre, men varför kan vi inte lära oss något från den tiden? Dra nytta av de erfarenheter som gjordes. Allt var inte dåligt, se till exempel på sjukvården.

Hur ser du på den växande östnostalgin?

– Jag känner ingen nostalgi, och tycker nog västnostalgin, västologi, är en större rörelse. Idén att skriva en roman om 1989 kom från en ungersk filmregissör. Hans önskan var att Ingo Schulze skulle placera en östtysk skräddare vid ungerska Balatonsjön under sommaren och hösten för tjugo år sedan, en plats som då blev en fri mötesplats för oppositionella och frihetslängtande människor. Ett tältläger mellan öst och väst.

Först sex år senare, år 2007, när Schulze skadade foten under en fotbollsmatch och tvingades till vila, fick han tid att skriva boken. Han valde då att utgå från Adam- och Evaberättelsen.

Jag ber honom beskriva sina två huvudpersoner, och han säger att Adam är mer tillfreds med DDR-livet än Evelyn. Han har ju jobb, pengar och hus, det räcker väl, är hans åsikt. Evelyn är mer kritisk och rastlös. Vill iväg. "Men", som Schulze säger, "att ge sig iväg är ju en del av Eva". Och paradiset då, var finns det?

– Ja, säg det? Hade jag vetat det hade jag nog aldrig skrivit den här boken. Det finns ett hopp hos personerna i romanerna om att en bättre värld väntar i framtiden. Kanske är det hoppet paradiset?