Drabbad av växthuseffekten

Linnekulla, vid Tollarp, spelar en central roll i Nilsmagnus Skölds nya verk. Eller. Det handlar om en del av Linnekulla, nämligen tandläkaren och orkidéentusiasten Bertil Norrsells tredelade växthus om 600 kvadratmeter just här. Efter hans död 1974 stod det tomt och övergivet fram till för någon månad sedan.

När Nilsmagnus Sköld fick höra historien om det länge orörda växthuset åkte han dit, och säger att det var som att kliva rakt in i en dröm, ja, "närmast en religiös upplevelse". Nilsmagnus Sköld är själv orkidévän, ett intresse han framgångsrikt odlat även i sin konst. Redan tidigt var naturen hans ämne – jag minns hans första verk på Wanås, en egenhändigt byggd myrstack av naturmaterial, som ingick i en konstelevutställning, och som bröts ner efterhand för att återgå till naturen – men under 2000-talet har han valt att koncentrera sig på orkidéer. Dels för dess omsusande rykte, och den hysteri som finns runt blomman med sina runt 30 000 arter, dels för dess popularitet. Men också för att han i blomman såg en metafor för den konstnärliga processen, där artmängden, bladen och blomningen kunde symbolisera olika delar av processen. Själv säger han att han ville hitta "ett objekt jag kunde leka med på ett annat sätt än i mina tidiga naturskulpturer".

Men anledningen till fascinationen av orkidéer spåras också tillbaka till barndomen, och hans morfar. Trädgårdsmästaren.

– Doftminnen bär man ofta med sig genom livet, och när jag känner den speciella fukten i ett växthus infinner sig ett lugn. Min morfar hade växthus, och jag följde ofta med honom. Han odlade även orkidéer, bland annat den ovanliga sorten Nattens drottning. Den var svår att få i blom, och när det väl hände blommade den bara ett par timmar om natten. De nätterna ringde morfar runt till släkten, och så satt vi ett par timmar och tittade på blommorna. Det var en vit, vacker och stor blomma med en mycket söt, skarp doft. På morgonen var allt över. Skölds andra verk på Wanås var "Paradise Lost" (2003), som handlade om den smått bisarra orkidévärlden. När han nu för tredje gången återkommer till den nordostskånska konstinstitutionen sker det med en installation där han vävt in såväl sin personliga, som samtidens historia i dokumentationen av Norrsells växthus.

Under ett par veckor för ett år sedan gick Nilsmagnus Sköld runt i växthuset. Luktade, letade, funderade, fotograferade och filmade. På några bord i Wanås konsthall har han placerat krukor, skärvor, redskap... utlagda som vid en arkeologisk utgrävning, på väggarna visas fotografier och en film från växthusen och dess miljö. Ljudbandet, som ingår i verket, består av morgonljud från Wanås – natur & trafik! – och nyhetsuppläsningar från de 35 år som växthuset stått obrukat.

– Första tanken var att göra en dokumentär om Bertil Norrsell. Det finns en hel del historier om honom och hans orkidéodling. Men jag lyckades aldrig få uppgifterna bekräftade, och ville inte bara sprida rykten. Därför finns här inget heller om honom i det färdiga verket. Norrsell ägnade sig åt fröförädling och fick 1971 en egen orkidéart registrerad, "Phalaenopsis Parma". Efter sina tandläkarår var planen att flytta hela odlingen till Madeira. Mark köptes, men av olika skäl realiserades aldrig flytten fullt ut. Däremot hamnade en del av samlingen där, för att senare spridas ut över den portugisiska ön.

– När jag besökte de gamla förfallna växthusen blev det tydligt hur kultiveringen gift sig med naturen, säger Nilsmagnus Sköld. Det som togs från naturen när växthuset anlades på 50-talet har verkligheten tagit tillbaka efter 1974. Stora träd har vuxit in i växthuset, med stammar tätt tätt inpå balkarna.

Har jag skrivit vad verket heter? "No More Shall We Part".