Fiktion? Verklighet!

Frilansjournalisten och författaren Lasse Wierup har riktat in sig på organiserad brottslighet. Hur började det?

– Sommaren -94 vikarierade jag som kriminalreporter på Sydsvenskan. Man fattade att något var i görningen. Dirty Dräggels i Malmö hade blivit Hells Angels, Bandidos höll på att etablera sig i Helsingborg, och det fanns ett antal polisärenden med kopplingar till dem. Det var en stor värld där det snurrade väldigt mycket pengar och där folk blev drabbade och var rädda.

Han ville försöka förstå och beskriva att den svenska brottsligheten höll på att förändras. Hur ett nytt fenomen, maffialiknande brottslighet i slutna sällskap, visade sig. Sedan dess har det blivit otaliga nyhetsartiklar i dagstidningar han jobbat på. För två år sedan sattes notiser och nyhetshändelser i ett större sammanhang. 2007 kom boken "Svensk Maffia", som han skrev tillsammans med journalisten Matti Larsson. Boken överraskade många svenskar; var detta en del av Sverige?

– Samtidigt var det lite det som vi hoppades på. Vi ville ge hela bilden i ett ständigt brus av brottsrapportering. Vi ville också avdemonisera. Ge folk högt och lågt om vad som händer i den här världen och samtidigt säga något om Sverige.

Den organiserade brottsligheten står för några procent av den totala brottsligheten i Sverige. En del ställde sig undrande över varför han ville skriva en bok om detta.

– Det här är ofta en väldigt obehaglig brottslighet, som går djupare. Det måste vara värre att jagas av en stor grupp människor vars verksamhet går ut på att bygga upp ett kriminellt varumärke än att få på käften i en krogkö, resonerar han kring kritiken.

Att folk ville läsa är uppenbart. "Svensk Maffia" har sålt i 320 000 exemplar (alla format inräknade). Han får uppskattande läsarmejl från unga och 80-åriga tanter. Var den farlig för honom att skriva? Har han hotats? "Nej" på båda frågorna. Få i den kriminella världen har haft invändningar.

– Så länge man har rätt i sak är det väldigt få som blir upprörda. Intervjun med Lasse Wierup sker per telefon. Han är bosatt i Stockholm, har efter 15 år som dagstidningsreporter, med sin senaste anställning på DN, bestämt sig för att ägna sig åt författandet. Skriver på en ny bok om kokain. När han kommer till Bokfestivalen på fredag kommer han på sitt sätt hem, uppvuxen i Åhus som han är. En gång Hanöbuktare, alltid Hanöbuktare.

För ett år sedan kom hans egna bok "Infiltratören", en smutsig härva där polisen jobbade med olagliga metoder och betalade hundratusentals kronor till en privatperson, som fick i uppdrag att infiltrera organiserad brottslighet. Hur höll han distans till sin huvudperson?

– Fysiskt sågs vi ganska lite eftersom han ju bor utomlands (med skyddad identitet). Det var ett ständigt ifrågasättande av hans berättelse. Jag hade ett enormt stöd i förundersökningen. Om den inte funnits hade jag aldrig skrivit boken. Jag upplevde aldrig att han försökte undanhålla något även om jag var rädd att han skulle försköna sin roll. Men han var dömd och hade varit tvungen att svara på en massa frågor av skickliga förhörsledare, åklagare och advokater.

Ungefär samtidigt som "Infiltratören" kom släppte en annan journalist, Dick Sundevall, en bok om infiltratörens poliskontakt. Det blev debatt om vem av dem som gett ut sanningen. Hur påverkade debatten honom?

– Sundevall avrättar Max Åström (infiltratören) utan att ha pratat med honom i en minut. Det upprörde mig å Max och journalistikens vägnar.

I veckan blev det klart att "Infiltratören" blir spelfilm. Lasse Wierup har sålt filmrättigheten. Ett manusarbete har påbörjats, i detta är han själv inte inblandad, och är i övrigt förtegen om det färska avtalet men naturligtvis nöjd med framgången. Lasse Wierup hade som kriminalreporter på DN skrivit om härvan i en räcka artiklar. Inför bokskrivandet lärde han sig de 3 000 sidorna i förundersökningen nästan utantill. "Ett otroligt polisarbete, de har vänt på enormt många stenar i snåriga buskage." Han träffade inblandade personer. Besökte miljöer.

Boken är rik på fotnoter. Är det svårare med dokumentära böcker – blir man som författare ifrågasatt och känner att man behöver verifiera sanningshalten?

– I synnerhet i den här storyn. Den är ju helt osannolik. Man vill att den ska bära, inte att läsaren ska tänka "men så här kan det väl ändå inte ha gått till"; att jag kryddat. En kille hörde av sig till mig och sa att han fick gåshud när han läste fotnoterna, han påmindes hela tiden om att det här var verkligt.

Lasse Wierup vill berätta verkligheten, varken mer eller mindre. Själv läser han inte deckare. Säger i en bisats att han läst en Stieg Larsson.

– Jag tycker det är intressant att skildra samhällsutvecklingen. Journalistiken ska peka på problem.

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften NEO beskriver Lasse Wierup hur de första tecknen på att den svenska brottsligheten höll på att förändras kom i början av 1990-talet och hur politiker 15 år senare talar om att grov organiserad brottslighet, GOB, måste bekämpas. Det sena uppvaknandet utlöstes av sprängningen av vice chefsåklagare Barbro Jönssons ytterdörr i november 2007. Ett försök att skrämma rättsväsendet och samtidigt ett angrepp på staten. Den 1 juli i år bildades nio aktionsgrupper inom svensk polis för bekämpning av GOB. Skåne har en grupp. Aktionsgrupperna ska "follow the money": spåra och beslagta skurkarnas brottsvinster. Samtidigt är Sverige ett land där maffian kan tvätta pengar ostört. Ser det mörkt ut?

– Frågan är på agendan, man gör nu det man sa då att man skulle göra. Men jag tror absolut att det kommer hända saker. Lasse Wierup verkar ha hittat sin grej. Har vuxit i sin roll, blivit respekterad. Hans journalistiska faktaböcker säljer bra. Varför, tror han?

– Kanske är det så ändå att i den dagliga journalistiken får läsarna inte sambanden. Inte hela bilden. Jag tror att folk är intresserade av att förstå sitt samhälle. Få saker förklarat för sig, få en aha-upplevelse.

Han nästa bok kommer i april 2010 och har arbetsnamnet "Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka". Han skriver tillsammans med DN:s Latinamerikakorrespondent Erik de la Reguera. De rör sig från Sydamerika till Stureplan.

Lasse Wierup är omtalad som en utmärkt berättare. Har han lätt eller svårt för detta?

– Det kan vara olika. Det krävs att jag går igång själv, det måste finnas någon blodsmak. Jag måste känna att det här vill jag verkligen berätta.