Wanås: "Footprints"

Komjölk är 38 grader när den lämnar spenarna. Sedan kyls den snabbt ner till fyra grader för att transporteras till mejeriet.

Denna information får jag på årets upplaga av Wanås konstutställning, och den är allt utom irrelevant visar det sig.

Överskottsvärmen, de 34 graderna, har nämligen tagits tillvara av konstnären Tue Greenfort.

Wanås ekologiska jordbruk använder den normalt till att värma upp golvet i kostallet, men nu har Greenfort lett ut den till ett helt vanligt vattenelement utomhus, så att man kan värma sina händer på värmen från färsk mjölk.



Egentligen kan man ta vilket verk som helst från utställningen för att illustrera vad den handlar om.

"Footprints", som curatorerna Elna Svenle och Marika Wachtmeister valt att kalla den, är en utställning som går i ekologins och klimatförändringarnas spår.

Alla de medverkande konstnärerna kommenterar på olika sätt människans självförbrännande relation till naturen och kommer i många avseenden med tankeväckande alternativ och förslag till utvägar.

Här kan man se en av samtidskonstens stora kvaliteter; utan vetenskapens krav på empiriska fakta kan konsten bidra med en forskning som vidgar sinnena och utmanar etablerade paradigm.

Argentinske Tomas Saraceno visar på "Footprints" en videoinstallation som är en del av det stora projektet "Air-Port-City", som Saraceno arbetat med i flera år.

För att undvika att människan fortsätter att suga ut jordens resurser, har Saraceno på ett nästan övertygande sätt visat att mänskligheten måste flytta sina bosättningar upp i luften för att kunna överleva.

Videoverket "Cumulus", som sträcker sig längs med en hel långsida av konsthallen, är inspelat på 3 000 meters höjd i Anderna i Bolivia, och visar stämningsfullt hur det skulle kunna se ut att bo högt upp i luften.



Få konstnärer i världen arbetar så tätt inpå vetenskapen som svenske Henrik Håkansson. I hans fall kan man faktiskt tala om en konst i symbios med empiri, de installationer och projekt Håkansson brukar genomföra grundar sig nästan alltid på vetenskapliga metoder.

På "Footprints" visar han nu två nya verk som delvis kan sägas hänga ihop – under ett par månader i våras placerade Håkansson ut fyra så kallade "stealth cameras" på Wanås marker.

Det här är kameror som kan ta bilder både på natten och dagen, och som reagerar på rörelser. I konsthallen visar Håkansson resultatet av vad de här kamerorna fångat, fotografier av rådjur, dovhjortar, grävlingar, vildsvin, tranor och älgar; djur som man oerhört sällan kommer i kontakt med i den svenska naturen, men som trots det alltid lurar därute…

Håkansson andra verk på Wanås är en permanentinstallation som han sätter upp utomhus – ett slags "work-in-progress" om man så vill – där Håkansson häktar in ett 2 500 kvadratmeter stort område i parken som ska få växa utan påverkan för all framtid.

Det är lätt att tänka på Robert Smithsons idéer kring entropi, att låta naturen återerövra konstverket och med alla rådjur och dovhjortar på behörigt avstånd kan även minsta millimeter vara tillräcklig förändring också här.



Hos Nilsmagnus Sköld hittar man också en konstnär med intresse för när naturen betvingar kulturen. Sköld visar en gåtfull installation som befinner sig i gränslandet mellan arkeologi och filosofi – huvudspåret är berättelsen om tandläkare Bertil Norsell från Tollarp som till hobby var en besatt orkidéodlare.

När han dog 1974 kom hans 600 kvadratmeter stora växthus att stå orört tills Sköld började dokumentera det.

Att Wanås sommarutställning kretsar kring klimathotet är ingen slump. Tillsammans med nineelevenkonsten är miljöfrågan det i särklass dominerande spåret inom samtidskonsten just nu, och med tanke på de allvarliga hot mänskligheten står inför – och det mediala utrymme de här frågorna får – är detta knappast anmärkningsvärt.

Trots det tycker jag mig ana en benägenhet att bland många konstnärer i dag behandla klimatfrågan som ett närmast andligt, kanske panteistiskt fenomen. Här blir konsten en sakramental handling till försvar för minsta lilla myra.



Det finns också en tendens där klimathotet blir som en pose, ett pragmatiskt medel för ett dramatiskt yttre.

Så uppfattar jag Tea Mäkipääs och Halldór Úlfarssons utomhusinstallation "Atlantis" (en för övrigt övertydlig titel) som består av en röd stuga som håller på att sjunka i Wanås damm som ett varsel för den stundande Katastrofen med stort k.

Mäkipää visar också inomhusinstallationen "10 budord för det 21:a århundradet"; en uppställning av tio sätt man enligt henne måste leva efter för klimatets skull. Tyvärr tycker jag bara det känns melodramatiskt och "klimatfromt".

Årets upplaga av Wanås sommarutställning är trots detta den bästa jag sett. Wachtmeister och Svenle har konstruerat den kring ett ämne som är aktuellt både i konsten och i samtiden. Med ett på det hela intressant val av konstnärer och tematik, sätter den igång fantasin och genererar en lång rad av tankar.

Kanske är Tomas Saracenos flygande trädgård ute i skogen på Wanås det mest tankeväckande och poetiska verket? I trädtopparna svävar det klasar av luftfyllda ballonger, som var och en är värd för hundratals växter som klättrar på ballongernas utsidor.

Växterna är en speciell sydamerikansk rotlös art som samlar all sin näring genom luften, och som hypotetiskt sett måste vara de friaste organismer som finns – de kan ta sina ballonger och resa vidare.