För några år sedan smygstartade förlaget Sphinx sin lovvärda serie "Surrealismens kvinnor" med Rikki Ducornets roman "Fläcken". Nu har del 01 och 02 kommit ut: Leonora Carringtons omtalade "Hörluren" och Dorothea Tannings "Avgrund".

Beundransvärt är att just de här båda kvinnorna hade vunnit tillträde till den innersta surrealistkretsens möten, med en närvarolista som André Breton annars prickade av och styrde med nästan diktatorisk precision och där det kvinnliga skapandet inte gavs alltför stort utrymme.

Men för både Carrington och Tanning blev surrealismen ändå ett avgörande livsäventyr och både som konstnärer och författare skapade de helt egna bildvärldar. Dessutom levde de ju i de surrealistiska erfarenheterna genom sina respektive samliv med Max Ernst.



Det är två lika originella som idérika texter vi nu får i svensk språkdräkt. Oförlikneliga i sin mångstämmighet, i sin absurdistiskt ironiska intensitet och i sin orädda blandning av fantastik, personlig mytologi och gotisk skräckromantik.

Carrington skrev "Hörluren" under sin exil, i början av 1950-talet, på ett larmande café i Mexico City. Tannings första version av "Avgrund" skrevs redan 1947 när hon och Max Ernst bodde i Arizona. Syftet var att "bedåra en älskad man".



Det är nästan omöjligt att rättvisande återge händelseförloppen i de här båda, labyrintiska berättelserna. I sin expansiva strävan efter att fritt förflytta sig mellan drömmens och verklighetens landskap, tanken och visionen, upphäver de samtidigt alla försök till entydiga sammanhang, till slutgiltiga, endimensionella "lösningar". Men här är ändå två summariska huvudlinjer att följa i berättelserna:

Carringtons huvudperson är den 92-åriga Marian som lever i ofrivillig exil i Mexico, av släkten placerad på ett ålderdomshem. I hennes gestalt skildras en total fångenskap och förvirring som ändå ibland öppnas upp genom serier av oväntade handlingar. Inte minst av hennes okuvliga längtan om att få åka till Lappland.



Tanning låter oss möta ett ungt par, Nadine och Albert, som bjuds in att vistas en weekend på den märklige Raoul Meridans residens i Arizonas öken. I centrum står också Meridians dotter Destina, vars fascinerande släkttavla elegant målas upp på berättelsens öppningssidor. Natten förändrar för alltid de ungas tillvaro, oundvikligt förs de mot avgrundens rand.

Det går naturligtvis att utvinna flera direkt måleriska motiv i Tannings berättelse, parat med upplevelsen av det flimrande ökenlandskapets stelnade landskapsbilder. Om Carringtons text nästan karnevaliskt ringlar sig fram i de agerandes medvetanden så är Dorotea Tannings berättelse mer stram, "frusen" och stilistiskt balanserad, men samtidigt utan att någonsin förlora sitt surrealistiskt svindlande fokus.



Till hösten aviseras del 03 av Surrealismens kvinnor. Det blir Joyce Mansours kort-roman "Jules César".