Framtidsreservatet

Jag hör Henrik Håkansson innan jag ser honom. I en ogästvänlig del av Wanåsområdet, mellan Per Kirkebys tegelkatedral och Wanåsdammen, drar han en linje genom terrängen. Ambitionen är att få fram en kvadrat om femtio gånger femtio meter. Ett område han tänker annektera för framtiden, och förvandla till ett reservat med ett två meter högt stängsel runt.

När även jag är inne i skogen ser jag att han är lika svarthårig som svartklädd. Vi går vidare in i området. Fotograf Ottosson vill ta en bild på hans rörelsekänsliga kamera fastsurrad vid ett träd. Kameran har just monterats ner efter två månaders iakttagelser av det djurliv som passerat framför den. Den vita tejpbiten med texten "Undersökning pågår" är fortfarande kvar på den lådliknande apparaten.

Själv vill Henrik Håkansson däremot inte hamna på bild. Hur jag ser ut är ointressant, lyder motiveringen. Vill egentligen inte heller bli intervjuad. Det blir sällan bra, säger han, och vill läsa den här texten innan tryck. När jag går tillbaka mot parkeringen försvinner han sakta bort, uppslukad av skogen. Det enda spår jag ser är den vita linjen. Henrik Håkansson bor i Falkenberg och Berlin, men också lite i London. Uppdragen är många, och därmed även resorna. Det här året ser han som ett mellanår, men har ändå minst 15 öppningar runt om i världen innan midsommar. London, Toronto, Florens… men det är bara på Wanås han presenterar endast nya verk. Och när han jobbar med nya verk är det platsen som ger idén. Så även här.

I det ena verket har hans rörelsekänsliga kamera varit uppsatt på olika platser på Wanåsområdet och de bilder som detta gett kommer att visas inne i konsthallen. Kronologisk ordning, ingen annan sortering. Det andra verket är den plats där vi står. Reservatet.

– Alla mina verk hör ihop med varandra, samtidigt som de är separata. Samma gäller de här två verken, där kameran kan ses som en förundersökning och hör på det viset ihop med reservatet.

Han har aldrig försökt ta ett helhetsgrepp över vad han sysslar med, men under vårt samtal återkommer ändå ett par nyckelord. Tid och rum. Natur. Betraktande. Utsnitt. Håkansson framstår under samtalet som en naturfilosof, en konstens Thoreau som på ett stilla sätt undersöker den miljö han älskar, men oroar sig över. Samtidigt riktas blicken lika mycket mot människan, och vårt sätt att leva. Hans metod är vetenskapens. Ordning och reda, systematik. Kameran har suttit uppe i två månader, flyttats varannan vecka. Reservatet blir 50 gånger 50 meter.

– Skillnaden, säger Henrik Håkansson, är att jag inte behöver se ett resultat. Kamerans bilder av det vilda livet är ingen undersökning, jag drar inga slutsatser, det jag får fram är en linje över något som har pågått utanför mig själv och min egen aktivitet. Ett genomsnitt av tid och rum.

– Samma med reservatet, fortsätter han. Jag gör en konceptuell annektering av tid och rum. I detta finns det en filosofisk tanke om utsnittet, lika väl som ett stängsel väcker olika känslor hos människor. Om att vara instängd, eller utstängd. Om att betrakta, eller bli betraktad. Och om denna förlegade idé som numera är grunden i verksamheten hos de flesta zoo, att samla in djur för att säkra artens fortsatta liv.

Zoo är en märklig tanke, tycker Håkansson. Att behandla djur som något externt, något utanför oss och som inte hör hemma här. Dessutom, menar han, "faller hela tanken om att skydda djuren för framtiden när det inte längre finns någon naturlig miljö kvar för djuren att återvända till". Tillsammans med Alnarpsprofessor Roland Gustavsson sökte Henrik Håkansson igenom Wanåsskogen efter den bästa, och mest variationsrika ytan för hans tanke om ett reservat. Ett stängsel runt detta ideala område skulle stänga ute det mesta djurlivet, och gynna en fri tillväxt. Första idén handlade dock om fåglar, närmare bestämt en viss fågel. Henrik Håkansson:

– Mellanspetten är en hackspett som numera har Tyskland som sin nordligaste utpost. Men den har häckat här i Göingetrakten, troligen fram till 1920-talet. Sist den häckade i Sverige var i Östergötland 1982. Kanske kan ett orört område locka tillbaka den. Det är en utopisk tanke, men även om sannolikheten är minimal att det sker är det en reell utopi.

Från början fanns också idén om att spela in fågelns ljud, och låta den ljudslingan höras i reservatet. Som ytterligare lockbete. Kanske blir det så också nästa år, kanske inte. Reservatet, som Håkansson i en sidokommentar kallar för "Tillträde förbjudet", blir ett permanent verk på Wanås, och hans första som kommer att kräva nya ställningstaganden framöver. Vad händer om stängslet går sönder? Om ett träd faller? Hur blir det med ljudslingan? Och om utopin blir verklig, och mellanspetten återvänder till Göinge? Henrik Håkansson vill inte göra skillnad på kultur och natur, ser hellre allt som natur. Han rycker på axlarna åt frågan om vad det är hos djur som får honom att gång på gång återvända till dem i sin konst. "Jag är också ett djur. Det får man inte glömma bort."

Från att tidigare aktivt påverkat sina verk, är han i dag alltmer betraktande. Det gör att han inte är lika tydlig i sin miljökritik som några av de andra av årets Wanåskonstnärer, men i hans verk finns såväl kritik, som frågor, och engagemang.

– Klimatet har radikalt förändrats de senaste tio tjugo åren, och fler och fler, både gemene man och inom industrin, reagerar på det som sker. Det är inte längre enbart en ensam fältbiolog som tycker att det är illa ställt.