Bättre sent än aldrig

– Jag hade inga tankar på att skriva någon bok men så fick jag "Doktor Glas" och Bengt Ohlssons "Gregorius" i julklapp. Det första jag tänkte var "Men Helga då?". Det var som en uppenbarelse, som om en blixt slog ner i mig. Jag började skriva nästan med en gång, driven av att berätta Helga Gregorius historia. Jag var väldigt disciplinerad, hade bra rutiner och skrev nästan varje dag. Birgitta Lindén arbetade som ung på bland andra Falukuriren och Dagens Nyheter samtidigt som hon hoppades på att bli utgiven som författare. I slutet av femtiotalet publicerade Bonniers en av hennes noveller i sitt litterära magasin BLM, men den roman hon sedan lämnade till förläggaren blev kraftfullt refuserad.

– Jag tog det mycket hårt. Det var synd för min bok hade nog väckt debatt och skapat lite rabalder. Jag var väldigt kritisk till Miljonprogrammet, jag visste hur det var att ha små barn och bo i höghus. Jag travesterade det berömda Cato-citatet: "För övrigt anser jag att höghusen bör förstöras".

Birgitta Lindén gav upp sina författardrömmar och gav sig ut i yrkeslivet. Hon blev redaktör för tidskriften Civilt Försvar, som spred information till Sveriges kvinnor om Totalförsvaret. Senare i livet har hon också startat Senioruniversitetet i Stockholm och lett en skrivarcirkel.

Lindén växte upp i Kristianstad, och bodde där åren 1927-42. Hennes far hade speceriaffär i stan och familjen bodde på Kanalgatan. Miljöerna och upplevelserna från Kristianstad har hon använt sig av i sin bok.

– Jag hade mycket gratis då Maria von Platen, som sägs ligga som förebild för Helga Gregorius, levde en period i Kristianstad. Eftersom det var välbekanta miljöer så använde jag mig mycket av mitt eget liv, men jag har ljugit mycket i min roll som författare. Birgitta Lindén har fått utstå en del kritik från recensenter för att hennes bok inte är historiskt korrekt och för den respektlöshet med vilken hon tar sig an Söderbergs förlaga.

– Att vara trogen originalet var inget jag lade så mycket vikt vid. Texten bara kom av sig självt, materialet tog överhanden. Redan min första roman, som blev refuserad, var väldigt självbiografisk så det har alltid funnits en vilja hos mig att skriva om mitt liv.

En sak Lindén fått kritik för är att Helga i hennes bok läser författare som inte kommit ut då Helga Gregorius, i Söderbergs förlaga, levde.

– Jag tillät mig själv att använda mig av författare som jag tyckte om. Ibland var det medvetet, ibland bara trängde sig tankarna på. För mig var det inte så viktigt att vara tidsmässigt korrekt men för vissa läsare kan det vara det. Men som författare har jag ju lov att hitta på. Jag läste Kurt Mälarstedts bok om Maria von Platen men blev inte så inspirerad av den. Min Helga fick leva sitt eget liv.

Kritiken till trots ångrar Birgitta Lindén inte att hon skrev om Helga men det finns ändå saker som hon önskar hade blivit annorlunda.

– Jag var väldigt naiv när jag började. Senare har jag insett hur upphöjd Hjalmar Söderberg är, jag visste inte vad jag gav mig in på. Jag är nöjd med första delen av boken men det var jobbigt att slutföra den och jag har nog inte lyckats så bra med andra delen. Hade jag skrivit boken i dag så hade jag inte haft så bråttom.

Birgitta Lindén är bara en i raden av författare som inspirerats av Söderbergs verk, men hon ser inga problem med att som författare utgå från en litterär förlaga.

– Nej, varför det? Det har ju konstnärer gjort i alla tider. Jag tycker det är rätt roligt. Debutboken har Birgitta Lindén givit ut på det lilla norrlandsförlaget Ord & Visor där villkoret för att bli utgiven är att författaren både bekostar trycket av boken och huvudsakligen marknadsför sig själv. Innan hon hittade Ord & Visor så försökte Birgitta Lindén med en rad andra större förlag.

– Förlagen ger inte ut några nykomlingar, de vill vara säkra på att få tillbaka sina pengar, menar Lindén. Vi som är lite ålderstigna får inte mycket utrymme, det verkar som det råder en ungdomskult. Jag har hört att förlagen inte vill ha någon som är mer än 45 år gammal, vilket är synd. Vi äldre har ju vår erfarenhet att luta oss mot. Jag tycker det är viktigt att kunna berätta hur mycket livet kan ge, men också om dumheter vi gjort och om smällar vi har fått. Som när jag blev refuserad exempelvis.

Debut vid 86 års ålder alltså. Frågan är om det blir någon uppföljare.

– Jag har alltid haft en massa tankar i huvudet. Jag har en rad noveller som jag skrev när jag var ung och jag har börjat bearbeta en av dem lite grann, den skulle kunna bli till en roman. Den kretsar kring en skandal jag upplevde på mitt jobb. Berättelsen har potential att bli bra men jag har precis börjat. Jag glömmer oftast bort att jag är gammal. Jag tycker det är fantastiskt att man i min ålder fortfarande kan ha livet i sin hand. Jag har alltid skrivit och min man fick vänta på maten ibland, skrattar Lindén.

– Jag kommer fortsätta skriva. Både tankarna och lusten finns där.