När Per Gahrton tillsammans med EU-parlamentets utrikesutskott besöker Israel ställer han frågan om han, vars mormorsmor växte upp i ett judiskt hem, skulle kunna "återvända" till Israel och bosätta sig där och bli medborgare i landet. "Javisst!", svarar de närvarande Knessetledamöterna utan att tveka.

Här är Mellanösternkonflikten i ett nötskal: Samtidigt som skåningen Per Gahrton är fri att "återvända" till ett land där han aldrig levt och som han egentligen inte har någon anknytning till, hindras hundratusentals palestinier som tvingades på flykt 1948 eller senare från att göra det samma.

Det är onekligen en av de mer absurda konsekvenserna av den fixering vid etnicitet som präglar dagens Israel, något som Gahrton i sin bok "Palestinas frihetskamp" benämner "etniska renhetsidéer som annars brukar anses höra hemma i historiens papperskorg". Gahrton menar rent av att denna fixering vid det etniska, och det faktum att en människas status i landet så i grunden påverkas av vilken etnisk grupp hon tillhör gör det omöjligt att kalla Israel en demokrati.



Det är inte det enda kontroversiella inslaget i en bok där Gahrton öppet diskuterar den sionistiska ideologins mörka sidor. Det kan handla både om den senare israeliska premiärministern Yitzhak Shamirs ställningstagande för och samarbete med nazisterna, mordet på Bernadotte och framförallt naturligtvis den etniska rensningen 1948 som Gahrton ser som både medveten och en direkt följd av den sionistiska ideologin.

Per Gahrtons engagemang för den palestinska kampen för en egen suverän stat går tillbaka till hans tonårstid. Redan 1970 kom han med sin första bok i ämnet, "Kampen om Palestina". Gahrton återvänder gärna till resonemang han förde i den boken och i frågor som blev omdiskuterade konstaterar han att han i många fall hade rätt. Precis som många andra som tagit ställning för palestiniernas rättigheter har Gahrton anklagats för antisemitism och naturligtvis finns risken att anklagelsen åter kommer att drabba honom.

Det är alltså i allt väsentligt det palestinska perspektivet Gahrton vill lyfta fram även i den här boken, som i princip är kronologiskt disponerad och visar hur ursprungsbefolkningen i det som kom att bli Israel drabbades när den judiska invandringen tog fart efter andra världskriget och den sionistiska rörelsen med våld gav sig i kast med att förverkliga sin vision om en etniskt homogen judisk stat. En judisk stat förutsätter ju nämligen att en majoritet befolkningen är just judisk - vilket för sionismen innebar ett dilemma eftersom det redan fanns en befolkning i landet, en befolkning som ägde det mesta av marken och inte frivilligt ville flytta på sig. På det dilemmat, menar Gahrton, fanns bara ett svar och det stavas etnisk rensning.



I den ganska långa rad av historiskt omstridda frågor som Gahrton går igenom ansluter han sig konsekvent till den uppfattning som palestinierna och den israeliska fredsrörelsen i allt väsentligt delar. I många avseenden är boken klargörande och fräsch. Ofta möter man till exempel uppfattningen att konflikten är "komplicerad", men Gahrton lyfter fram de centrala delarna och gör dem föredömligt tydliga.

Det handlar i grunden helt enkelt om två folk som gör anspråk på samma landområde och Gahrton analyserar ingående de båda sidornas resonemang. Han menar att sionisternas anspråk på marken vilar på minst sagt grumliga argument och konstaterar att inte heller det fruktansvärda öde som drabbade judarna under andra världskriget kan fungera som ett rättfärdigande för att etniskt rensa ett annat folk. Samtidigt är Gahrton noga med att påpeka att han inte har några principiella invändningar mot en judisk stat som sådan, vilket i sammanhanget får anses viktigt. Men han understryker att judarna - lika lite som något annat folk - hade rätt att kränka andra människors rättigheter och bygga sitt land på etnisk rensning.



Ett av skälen till att Gahrton väljer att skriva ännu en bok om Mellanöstern är utan tvekan de framsteg som de israeliska så kallade nya historikerna gjort. Till exempel kom Benny Morris år 2004 med en ny version av sin klassiker om det palestinska flyktingproblemet, och Gahrton lutar sig i ganska hög utsträckning mot forskare som just Morris och Illan Pappé, en än mer omstridd representant för de nya historikerna. Men boken bygger inte bara på sekundärkällor utan tillförs en viktig dimension genom att Gahrton själv besökt området flera gånger, både som journalist, turist och som representant för EU.

Gahrtons berättelser om sina möten med Arafat ger en närvarokänsla som man inte ofta finner i den här typen av böcker och hans dagboksliknande anteckningar från resorna ger en inblick i situationen som känns levande och äkta. Blandningen mellan sakframställning och reportage fungerar riktigt bra, även om denna dubbla ambition bidrar till att boken drar iväg över 700 sidor. Men boken känns varken tung eller övermäktig, och man kan dessutom konstatera att Gahrton inte okritiskt tar ställning för det palestinska, han diskuterar öppet de avigsidor som präglar det palestinska samhället, bland annat när det gäller den framväxande fundamentalismen och - inte minst - kvinnornas utsatta ställning, som alltmer håller på att försämras. Detta bidrar till att bokens värde ökar ytterligare.



Den som ger sig i kast med att läsa boken bör alltså från början veta att Gahrton inte är neutral. Han står på palestiniernas sida. Men han eftersträvar samtidigt objektivitet i framställningen, och hans hårda kritik mot Israel är genomgående väl underbyggd, vilket gör att boken kan rekommenderas till alla som vill ha en djupare inblick i vad Palestinakonflikten egentligen handlar om.

På svenska har inget bättre eller mer klarsynt skrivits om en konflikt som i grunden faktiskt är ganska enkel att förstå.