Få konstnärliga projekt har väckt så starka känslor som teateruppsättningen "Sju tre" i Lars Noréns regi. Dels därför att två av aktörerna – Tony Olsson och Mats Nilsson – öppet och aggressivt torgförde sina privata nazistiska åsikter. Dels och framför allt för att Olsson dagen efter sista föreställningen tillsammans med kumpanerna Jackie Arklöv och Andreas Axelsson begick det bankrån i Kisa som slutade med två polisers död i Malexander 28 maj 1999.

1 913. Större var inte den totala publiksiffran för de inalles 23 speltillfällena, åtminstone om man får tro Elisabeth Åsbrink. Och det bör man nog. Frånsett korrekturfelen är hennes bok, "Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander", en gedigen och nyanserad rekapitulation av ett förlopp som börjar med att den tredje skådespelande internen Carl Thunberg – under efternamnet Sumonja ledare för ökända Militärligan – i mars 1998 från anstalten i Tidaholm skriver ett smörigt brev till Lars Norén. Vill du komma och göra teater med oss? Det ville Norén, omedelbart.



Mumma för alla inblandade: Norén och hans arbetsgivare Riksteatern, som ser en chans att vidga teaterbegreppet och nå ännu djupare i samhällsengagemanget, Kriminalvårdsstyrelsen som efter bland annat Tidaholmsupproret några år tidigare och nidbilderna av de svenska fängelsernas svängdörrar behöver positiv publicitet. Motbilder, motkrafter.

Norén, vars bejublade "Personkrets 3:1" då turnerar genom landet, är en kvalitetsgarant. Nog skall detta även kunna gynna utvecklingen för några av landets farligaste brottslingar.



Medan dramatikern och regissören ser det som ett konstnärligt projekt – om än inte utan understråk av idealism och romantisering – så tror sig kriminalvården alldeles gratis ha fått ett rehabiliteringsprogram. Man kan väl med facit i hand säga att alla involverade misslyckades med riskbedömningen. Nazister och psykopater – det var den diagnos den uttalat antisemitiske Olsson fick efter Malexander, psykopat – är inga lättlästa lamm.

Och kriminalvårdens rutiner, eller kontroll av permissioner, visade sig vara en total avsaknad av just rutiner och kontroll. Från nyår 1998-99 till Malexander var Tony Olsson oftare utanför fängelset än i det. Så sett har Norén – med kulmen i Folke Rydéns SVT-dokumentär – och Riksteaterns hånade producent Isa Stenberg, som ville gott och snabbt blev Olssons extramamma, fått oproportionerligt mycket kritik i förhållande till Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Bertel Österdahl och dennes regionchefer.



Den gemensamma nämnaren för samtliga huvudansvariga – oavsett om bakgrunden är vårdens eller teaterns – är förankringen i 60- och det tidiga 70-talets kriminalpolitiska kontext och diskurs, vad psykiatriprofessor Sten Levander en smula pejorativt kallat "socionomkulturen", alltså tron på att varje människa kan utvecklas till det bättre, och varje defekt justeras med professionell hjälp: brottslingarna är offer för familjen eller samhället, arv eller miljö, olycklig slump eller strukturerna, men alltid behjälpbara och förändringsbenägna.



Med tanke på det numera totalgenomförda paradigmskiftet – hårdare tag, strängare straff, nolltolernas, "kollektiv åtstramning" – så kan man se sagda teaterprojekt som en sista skälvande reflex av en annan tid, vilken väl i själva verket utgör en kort parantes i kriminalhistorien.

I dag tycks nästan alla, med eller utan genetisk forskning i ryggen, ha accepterat förskjutningen från gärningsmannen till gärningen, från behandling till straffvärde. Från olyckliga omständigheter till den metafysiska ondskan. Lås in de värsta och kasta nyckeln så blir det lugnt på gatorna, i hemmen. Och lika behagligt som förr i teatersalongerna.

Psykopater är inga lamm – och nazister vill i likhet med andra rasister inte ha ett samhälle för alla – men någonstans går det trots naiviteten och blåögdheten, godtrogenheten och den måhända missriktade välviljan att förstå såväl Stenberg som Norén, låt vara att han medelst i synnerhet feg tystnad och ett rätt rudimentärt ansvarstagande delvis offrade henne. De ville ju ändå något, bortom den sedvanliga fångförvaringen. De fick möjligheten att förverkliga en svunnen dröm och de tog den – det är inte alldeles enkelt att mäta deras respektive skuld.



Bara för att man i djupet avskyr nazismen och hyser medkänsla med offren i Auschwitz, eller de efterlevande i Malexander som Åsbrink i boken med stor känslighet och respekt träffar, behöver man inte nödvändigtvis fylla näsborrarna med lukten av blod och hämnd.

Den kastade nyckeln kan faktiskt också innebära ett bortkastat människoliv.