Konsten att ta sig fram

En efter en har de rullat in. Konststudenterna som rör sig från huvudstadens innerstad till Wanås och den nordskånska landsbygden utan artificiella drivmedel. Allihop ingår i projektet "En annan väg", som tog sin början för en knapp månad sedan och som får sitt slut först i och med 2010 års utställning. Snart kommer även de som går och rider.

För Christina Langert och Ingela Ihrman har det handlat om att cykla en parcykel, avsedd för personer med funktionshinder. Det tog dem tre veckor att komma fram, fortare än de trott, men också jobbigare.

– Det var ingen cykel vi hade, säger Ingela Ihrman. Det var en snigel på hjul. Den fysiska ansträngningen finns där, men även den mentala. Mycket handlar om inställningen, konstaterar de och insåg under resans gång att det hinder de bestämde att ge sig själva inte alltid var ett hinder, tvärtom. En av dem skulle under cyklingen alltid ha på sig hörselskydd och mörka glasögon, för att på så sätt koppla bort synen och hörseln.

– Att cykla i en uppförsbacke är jobbigt. När du ser hur lång backen är, eller att det kommer ännu en backe, blir det ännu jobbigare. Ser du inte så slipper du alla mentala hinder som du målar upp, och det blir lättare. Och du njuter av vilan när den väl kommer, säger Ingela Ihrman.

– Även vår relation blev annorlunda. Det är tydligt hur den helt har byggt på tillit. Hade vi inte känt varandra innan hade det varit betydligt svårare, säger Christina Langert. Med syn- och hörselintrycken bortkopplade vet man heller inte vad som passeras under färden från en plats till en annan. En märklig känsla när det väl är dags för kvällsläger. Vilar hjärnan under resan? Icke. Langert säger att hon ofta skapade egna bilder av det de cyklade förbi. Luktade det djur växte bilder av djur fram, eller ladugårdar, traktorer, hagar…

Annat. Jo. En tältnatt drömde Ingela Ihrman att hennes mamma dog. Bakom glasögonen grät hon hela förmiddagen. En annan dag skapades märkliga detaljer eller olika former av bildflöden.

– Ibland återupplevde jag saker, olika intryck som hjärnan bearbetade. Efter en hel dag på stan kan jag känna mig helt urlakad, och egentligen är det inte konstigt med tanke på alla intryck som måste bearbetas.

– För mig, fortsätter Christina Langert, blev upplevelsen av min egen kropp helt annorlunda. Hur den fungerar. Hur den låter. Inte minst benens rörelse blev tydliga. Min värld blev fokuserad på kroppen och dess gräns. Framme. Men inte färdiga. Nu återstår samtal och tankearbete för att ta fram deras gemensamma konstverk som under nästa Wanåssommar ska bli en del av projektet "En annan väg", tillsammans med lärarnas och de övriga studenternas verk. Under cykelfärden har de undvikit att ge sig in i diskussioner om det blivande verket, ville att resan skulle få spela sin roll. Däremot har de varje kväll bandat ett samtal om dagen. Händelser. Tankar. Sådant.

En sak till. Långsamheten. Både Ihrman och Langert nämner den, hur just långsamheten i sig har blivit en påtaglig del av resan. Dels för att dagens människor har högre hastigheter i sig, dels för att deras tempo var avvikande i jämförelse med övriga trafikanter. Christina Langert:

– Vi jobbar hela tiden på att hitta nya sätt för att göra så att det går fortare i samhället. Därför kunde långsamheten till en början vara psykiskt påfrestande, men när jag väl accepterat vår hastighet var det skönt att sitta där på cykeln.