Simone de Beauvoir

"Den inbjudna"

Övers. Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström

(Norstedts)



ººSimone de Beauvoirs debutroman "Den inbjudna" kretsar kring en teater i Paris, som drivs av författaren Françoise Miquel och skådespelaren Pierre Labrousse. Året är 1939. Krig har brutit ut i Europa men ännu inte nått Frankrike. Aktörerna – för romanen kan sägas vara ett drama, en iscensättning av ett försök att regissera livet – rör sig på barer, klubbar och kaféer, dricker kaffe, whisky, calvados; dansar, röker, och – framförallt – samtalar.

"Den inbjudna" är, trots sin vidlyftiga form, ett strängt drama: varje element, varje statist, fyller sin speciella funktion – så också Elisabeth, Pierres syster, en konstnär på uppsving, och den unga skådespelaren Gerbert.



I Aristoteles poetik är hamartía det fatala felsteg som störtar den tragiska hjälten i olycka: handlingen är avsedd att leda till ökad lycka, men eftersom hjälten inte har förmåga att överblicka sin egen situation slår bedömningen fel.

I "Den inbjudna" består den handlingen i att Françoise bestämmer sig för att ta sig an projektet Xavière – den sjuttonåriga, på samma gång ifrågasättande och orkeslösa flickan från Rouen, som ska lyftas upp till Paris intellektuella och konstnärliga kretsar: flickan ska räddas från meningslösheten, formas och fostras. Françoise ska vara hennes välgörare. Skapa hennes liv.

För världen blir till i och med att Françoise ser den. Teatern, gatorna, torgen väcks till liv av hennes blick; där hon är, där är också världen.



Denna erfarenhet kommer så småningom att förskjutas. "Den inbjudna" gestaltar behovet av en omnipotens – allsmäktighet – som är oförenlig med individens självständighet, detta visar sig bland annat i den mycket täta relationen mellan Françoise och Pierre. "Det var Pierre som talade och det var hans hand som höjdes, men tonfallet och gesten ingick lika mycket i hennes liv som i hans. /-/ hon kunde inte tala om ett han eller ett jag, enbart om ett vi."

Där finns också ett behov av att behärska det främmande. Men Xavière visar sig omöjlig att kontrollera – "äga", så som Françoise tycker om att äga människor. Och i och med att Pierres begär att erövra Xavière stegras, förskjuts dramats epicentrum till utanför Françoise. Det kommer nu att heta: Där Pierre och Xavière är, där är också världen. Själv är hon utslängd, undanträngd.

I den pärlande dialogen, fångad i en mycket fin översättning, trycks de filosofiska frågeställningarna undan i takt med att relationerna blir alltmer akuta. Françoise klarar inte av att finna ett medvetande utanför det egna, att det finns andra tankar i andra medvetanden, omöjliga att kontrollera. Medvetanden som tar sig rätten att definiera även Françoise. Hon "greps av ångest vid tanken på att hennes lycka, hela hennes existens, var så fullständigt beroende av ett främmande upproriskt medvetande."

Mot mänsklig interaktion finns ingen bot, inget skydd; den slår undan valfrihetens grund. Detta hån mot omnipotensen skapar en våldsam ångest hos Françoise. Och det enda "val" som till sist återstår är valet att döda.



Brutaliteten i "Den inbjudna" kanske föranleder den feministiska blick som senare manifesteras i "Det andra könet", Beauvoirs stora granskning av könsmakts-ordningen. Mannen står i "Den inbjudna" aldrig inför hotet om självets upplösning. Pierre kan vara frustrerad, oförsonligt arg, men hans existens står aldrig på spel, så som Françoises: "För länge sedan hade Xavière bara utgjort en bråkdel av Françoises liv, men nu hade hon blivit det enda som var verkligt och det enda som återstod av Françoise var en bleknad avbild."

Mottot till "Den inbjudna", signerat G.W. F. Hegel, lyder: "Varje medvetande eftersträvar det andras död".

"Den inbjudna" är absolut en idéroman. Men är romanen en undersökning av under vilka förutsättningar denna sats är giltig – det vill säga är texten en undersökande iscensättning av detta Hegelcitat? Eller har mottot sin plats där i romanens "efteråt", som ett förtydligande snarare än som utgångspunkt?



Distinktionen är viktig ur ett idéhistoriskt perspektiv, därför att i det första fallet är verket en undersökning av Hegels historiefilosofi; i det andra fallet är Hegels filosofi en "läsare" av den parisiska situationen 1939. Man kan tänka sig att det är både och.