Brödernas dröm om ett bättre samhälle

Walt Disney, Hasse Aro, Wolfgang Amadeus Mozart, Silvio Berlusconi, George Washington, Voltaire och Anders Björck har alla fallit för frimureriets lockelser. Listan över mer eller mindre kända personer som valt att bli frimurare kan göras betydligt längre och i Sverige fyller frimurarorden 275 år nästa år.

Alltsedan 1877 huserar ledningen för ett av Sveriges äldsta ordenssällskap i Bååtska palatset i Stockholm med kung Carl XVI Gustaf som högste beskyddare. Ute i landet finns en mängd provinsialloger, en av de äldsta instiftades i Kristianstad sommaren 1776 med Kjell Christopher Barnekow på Vittskövle som förgrundsfigur. Totalt finns det sex miljoner frimurare i världen varav 15 000 medlemmar finns i Sverige.



Alltsedan upplysningstidevarvet har frimurarna förknippats med uråldrig visdom, förgreningar till tempelorden och andra hemliga sällskap. En röd tråd i ordens historia är samhällets misstänksamhet, att frimureriet handlar om att få världsherravälde, en informell maktklubb som skulle vara en fara för demokratin.

Frimurarnas anseende skadades också tidigt av den katolska kyrkan. Redan år 1738 utfärdade Clemens XII den första påvliga bullan mot frimureriet. I Sverige uppkom redan på 1700-talet rykten om att frimurarna slaktade små barn när frimurarna i själva verket inrättade barnhus och tog hand om utsatta spädbarn. De små liven var inte sällan bräckliga, livet var skört. Många gånger kunde de inte räddas varför man i preventivt syfte började obducera de avlidna barnen och på fläcken blev alla frimurare barnamördare. Genom seklerna har även en ganska fantasifull ryktesflora uppstått. I modern tid har inte minst massmedia i Sverige, jag tänker främst på Expressens och Aftonbladets skandalskriverier under 90-talet, underblåst rykten som ligger ganska långt från frimurarordens faktiska syfte och verksamhet.



En given fråga i sammanhanget är därför vilka grunder och principer som gäller för ordens svenska medlemmar? Svaret får vi söka i upplysningstidens samhälle, den tid då förnuft och vetenskap började utmana de religiösa dogmerna. Efter utländsk förebild fick frimurarorden i det sena 1700-talets Sverige en allt fastare form. Orden stadgade en kristen livsåskådning och ville verka för folkets bästa och medborgarnas plikter i samhället.

Drömmen var ett bättre samhälle genom att ordensmedlemmarna (som endast var män) genomgick olika stadier av personlig utveckling inom frimureriets olika grader. Andlig förfining, personlighetsutveckling och en orden som endast är öppen för män är kriterier som gäller fortfarande. Till detta ska även en betydande välgörenhetsverksamhet läggas. Årligen ger de svenska frimurarna mellan 25-30 miljoner till välgörande ändamål och medicinsk forskning, samtidigt som frimurarna äger aktier i svenska börsbolag till ett värde av närmare 300 miljoner kronor.

Just välgörenheten är en förlängning av frimureriets andliga credo med inriktning mot humanitet, tolerans och ödmjukhet inför människans livsvillkor. I de historiska annalerna i frimurarna i Kristianstads arkiv finns det känslosamma vittnesmål från frimurarna själva om den ständiga kampen mellan ljus och mörker. Exempelvis säger frimuraren och sjökaptenen Oscar August Borg i mars 1925, att: "Jag har följt mitt samvetes röst, sökt göra det goda och undvika det onda." Sjökapten Borg fällde denna kommentar inför sina frimurarbröder i en diskussion om den inre moraliska kompass som frimurarna ständigt vässar och försöker utveckla.



Drygt 150 år tidigare hade Axel von Fersen d.y., berömd för sin kärleksaffär med drottning Marie Antoinette av Frankrike, yppat att: "den säkraste vägen till lycka och framgång var att bli frimurare." Det senare uttalandet kan ses som symptomatiskt för det sena 1700-talets frimureri, som då var något av en överklassklubb där merparten av frimurarna var adliga och genom frimureriet skapade vidare kontakter till hovet och de högaristokratiska salongerna. Detta har dock förändrats över tid. Under 1800-talet blev frimurarorden en i det närmaste borgerligt dominerad sammanslutning, för att i dag vara en orden dominerad av medelklassen. Som kontaktyta med möjligheter att bygga upp nätverk av allehanda slag är givetvis frimurarorden fortfarande viktig, men man får inte glömma att det i botten av frimurarnas verksamhet finns humanistiska grundstenar och kristna värdefragment, som inte bara är en läpparnas bekännelse, utan där ordens medlemmar måste visa och praktisera detta i både ord och handling.



Det är givetvis heller ingen slump att frimureriet kom på modet under upplysningen, som på förnuftets grund började avförtrolla världen. Vid början av 1900-talet skrev den svenske litteraturhistorikern Martin Lamm olyckligt, att frimurarorden var en motrörelse till upplysningen, när det faktiskt var tvärtom. Upplysningens modernitet i form av en förnuftsrationalitet banade i själva verket väg för frimurarorden, som tog starkt intryck av upplysningens ifrågasättande av kyrkans auktoritet, adelns privilegier och de absoluta monarkiernas enväldiga makt. Dessutom stod inte frimureriet för några hemliga läror, utan försökte med stöd av allegorier, legender och symboler möjliggöra individens utveckling genom självinsikt. Det enda som hölls hemligt var ritualerna och viss gradbunden litteratur och så är det fortfarande. I övrigt förespråkar den svenska frimurarorden öppenhet i dag, och faktiskt, den som vill kan läsa om det mesta av hemlighetsmakeriet på internet och i diverse böcker med vittnesmål från avhoppade frimurare.

Bland ryktesfloran om de svenska frimurarna finns det några grodor som de haft särskilt svårt att skaka av sig. Bland annat att de dricker blod, klämmer ner sig i kistor och använder dödskallar i samband med initieringsriter. Sant är att det inom frimureriet finns en heraldisk tradition fylld med symboler och diverse, bitvis iögonenfallande historiska föremål och klädedräkter.

Men faktum är att dödskalle- och bloddrickarryktet främst faller tillbaka på Gustav III:s tidevarv, då frimurare som Gustav Björnram och ceremonimästaren vid hovet Carl Anders Plommenfelt ägnade sig åt att frambesvärja andar och makabra nattliga besök på kyrkogårdar. Plommenfelt tycktes vara skvatt galen, men hävdade att han kände till frimureriets innersta väsen och besatt hemligheter som i grunden skulle förändra världen. Dessa hemligheter sade han sig ha inhämtat under resor i Europa. Mest anmärkningsvärt med Plommenfelts upptåg var ändå inte galenskaperna och de nattliga upptågen. Det som förvånar mest är i stället att det fanns så många som ville tro honom och som dessutom tillhörde samhällets toppskikt.



I Göran Anderbergs bok "Frimuraren Gustaf III", (Warne förlag, 2009) ges en ganska allsidig bild av kungens motiv till att ta den svenska frimurarorden under sina vingars beskydd. Visst tjusades kungen av frimureriets ceremonier och ritualer, men faktum är att Anderberg, som förtjänstfullt grävt djupt i tidigare okänt arkivmaterial, också kan visa att kungen upplevde något av en fristad inom frimurarväsendet, även om han också var maktpolitiskt medveten och använde orden som ett inofficiellt ämbetsverk.

Poängerna med Anderbergs bok är ändå kungens esoteriska vurm och dragning åt det kosmopolitiska och nationsöverskridande frimurarnätverket. För mig förmänskligade detta Gustav III samtidigt som det skapade en tidlös brygga till nutidens frimureri. Man kan givetvis tycka och tänka vad man vill om frimurarnas verksamhet och som sagt, det mesta är inte särskilt hemligt, men det som förtjänar att särskilt lyftas fram är den andliga oas med tydlig fokus på personlig utveckling som frimureriet erbjuder sina medlemmar. Inte ens den svenska kyrkan står för något likartat och i det närmaste får man vända sig till Scientologirörelsen eller Livets Ord för att finna något liknande. Men det vore djupt orättvist att jämställa frimurarsamhället med dessa sekteristiska rörelser. Den svenska frimurarorden är långt ifrån så dogmbunden och har som enda villkor en kristen grund. Att det i Sverige sedan rör sig om en orden som endast är öppen för män, är ett historiskt arv som de hållit fast vid trots glödande kritik från feminister och yra genusivrare.