Samtidigt som "Den sista cigarretten" nog är Klas Östergrens mest "essäistiska" och estetetiskt likaväl som politiskt resonerande roman, så uppfyller den med råge publikens högt ställda förväntningar på berättarteknisk virtuositet och fiktionens fenomenala illusionsnummer. Som skönlitterär hantverkare har Östergren få svenska övermän, om ens några. Sedan kan man alltid diskutera angelägenhetsgraden i hans verk.

1970-tal blir 80-tal, ett paradigmskifte från reformsocialism till nyliberalsim, från kollektivism till individualism. Avreglerad finans- och kreditmarknad, nya aktörer och attribut, från yuppienallar till espressomaskiner. Plötsligt skall alla vara "self made" och medelst aktieinnehav ta självkontrollen över sina tidigare statsstyrda liv. Vid ett säger ett tillfälle skrivs det ut att romanens berättarjag, en rätt känd författare, heter Claes. Hans 80-tal blir väl inte helt hundra. Sömnlöshet, sprit, ångest, privata och yrkesmässiga misslyckanden.



Som vore han – paradoxalt nog själv nyss nästan stämplad som dandy till följd av offentliga framträdanden i kostym och slips, "paradigmskiftet i sextio gram siden" – inte riktigt beredd på att hela decenniet, ja epoken, skulle gå i de tecken som han var bland de första att signalera. Och hur allt snabbt kom att stegras och perverteras, bortom hans (och många andras) kontroll.

På romanens nu-plan är det 2008 och vad som först var en tillflykt – en gård på vad som kan kallas Österlen – har nu blivit permanent bostadsort. Han slickar sår och skrapar skorpor, småpratar med frun och försöker engagera grannbonden Ronny i operakonsten. Framför allt försöker han finna samband, sammanhang, hur linjer och trådar löpt de senaste trettio åren.

Det finaste i språksången – eller askan i askarna – är faktiskt den fundamentala osäkerheten, vilken förvisso emanerar ur den skickliga intrigföringen och suveräna maskhållningen: hur romanjaget – likt en koffeinberoende som varit utan för länge men äntligen får en stark kopp och med betydande fördröjning fattar poängen, eller just då förmår avvisa den – liksom ligger i jämnhöjd med läsarens reception och insikt. Som vore både författare och mottagare offer "för bristfällig information". Paranoian bor granne med pusslandet.



Men i denna 440-sidiga roman – där varken blandband eller relationsstrul, Norrmalmspolisens piketgrupp eller mordet på Palme lyser med frånvaron, heller inte senare upptäckter som den globala droghandeln eller framväxten av starka kriminella nätverk – är det ändå bildkonsten som står i paradigmskiftets centrum. Gamla samlare förvandlas till investerare och den lika bejakade som sanktionerade skrupelfriheten, eller cynismen, breder ut sig, även på Moderna Museet och Bukowskis. Bildkonstnären bör på den nya lukrativa marknaden vara affärsman. Och inte skygga för sådant som förr hörde porrbranschen till. Vad som i går var "under disk" är i dag norm och stora stålar. Döden är ingen gräns för konsten.

Och vad Jörgen – en avlägsen men klibbande kompis till Claes – och hans kumpan Darren Hayes (låter precis så likt Damien Hirst som avsikten rimligtvis var) gör i en banbrytande installation är inte bara att anspela på Dardels emblematiska tavla "Den döende dandyn", det är också och framför allt en morbid version och makaber travesti som får Anna Odell att framstå som en puritansk sanningssägare och söndagsskoleelev.



Om Klas Östergren moraliserar över utvecklingen? You bet. Dock gör han det så pass elegant, galghumoristiskt och perforerat att två relativt sena romancitat äger täckning och betydelsemättnad: vi befinner oss dels i ett "ospecificerat helvete", dels i en särskild film, "Hitchcock i slow motion". Fan vet om inte "Den sista cigarretten" med lite glidsalva kan passera som vittneslitteratur.