Kristus som virussmittare

Roman

William S. Burroughs

"Slumpens spöke"

Övers. och efterskrift: Kristoffer Noheden

(Förlag: Sphinx)



När nu "Slumpens spöke" översätts till svenska av det lilla förlaget Sphinx får läsarna av William S. Burroughs äntligen en chans att fördjupa sig i det sena författarskapet. Den som redan är bekant med trilogin Den röda nattens städer, Där döda vägar möts och Länderna i väster kommer snabbt att känna igen kapten Mission som har lyfts ut och gjorts till en av bokens centrala karaktärer. Som pirat på flykt från sina fiender har Mission nu slagit sig ner och bildat en koloni på det svårtillgängliga Madagaskar. Ön med sin mycket speciella topografi och biologiska mångfald bildar här en slags fond för Burroughs psykotiska dystopi.



Livet och nybyggandet på kapten Missions koloni verkar fortgå ostört på ön fram tills den infiltreras av den ondskefulle agenten Bradley Martin. Genom att döda en av öns utrotningshotade lemurer bryter Martin mot kolonins Artiklar, ett slags samhällsfördrag som ska garantera kolonin och dess invånare frihet. Men Martins brott är också en kränkning mot öns infödingar vars ord för "lemur" är det samma som "spöke". Att döda en lemur är således ett intrång och en kränkning av platsens lokala mytologi. En mytologi som kapten Mission själv verkar intressera sig allt starkare för efter att han djupt in i djungeln finner De Utdöda Arternas Museum och lär känna en Spöklemur. Mission luras ut på havet för att för att strida mot en enad fransk och amerikans expeditionsstyrka. När han efter några dagar återvänder utan att ha funnit styrkan upptäcker han att hela kolonin är utbränd och att Martin på uppdrag av Styrelsen och "framtidens väktare" har sprängt det De Utdöda Arternas Museum. Han hör ett "svagt kvittrande tjut" och finner Spöklemuren fastklämd och döende under bråten. Kapten Mission omvandlar sin sorg över de inträffade till en förbannelse över jordens alla Styrelser, agenter och deras tjänare.



Så långt följer texten ett traditionellt linjärt berättande, ett berättande som nu får en allt mer fragmenterad prägel. Läsaren får som uppfattat genom ett prisma följa hur bokens handling utvecklas till en rafflande kritik av ett utbrett kontrollsamhälle. Men även Burroughs i allt längre fotnoter, historiska parenteser och inre monologer börjar laborera med stilarter och litterära tekniker kan man här knappast tala om cut up. Den litterära teknik som för många är synonym med Burroughs och gjorde honom känd för en bredare allmänhet med romanen Den nakna lunchen (1959).



I Slumpens spöke närmar sig istället Burroughs en litterär blandteknik på gränsen mellan fiktion och essä. Tematiken med ondskefulla agenter, virusepidemier, biologiska transmutationer och informationsteknologier som utnyttjas i kontrollerande syften känns igen från tidigare. Här frammanas också en bild av Kristus som efter fyrtio år i öknen framstår som en virussmittande, hallucinatorisk häxdoktor. En representant för mänsklighetens mest degenererade maktkamp. Eller som Burroughs skriver: "Kristi läror är begripliga på virusnivå. Vad gör ett virus med fiender? Det förvandlar fiender till sig självt."



Den tidigare moraliskt implicite anarkisten Burroughs har nu blivit politiskt explicit. I Slumpens spöke (utgiven första gången redan 1991) träder Burroughs fram som en ovanligt framsynt klimataktivist. Attentatet mot De Utdöda Arternas Museum i boken får illustrera som exempel. Genom att rikta sprängdådet mot just de utrotningshotade lemurernas hemvist försöker Styrelsen åtskilja människan från dess roll i ett ekologiskt kretslopp. Ett försök att bokstavligen bryta sönder ordet ekologi som härleds ur grekiskans oikos som betyder ungefär "hus" eller "boning" och logos som betyder "ord". Kvar återstår bara den klyfta "mellan två hjärnhalvor" som Burroughs jämför med den spricka som skiljer Madagaskar från Afrikas fastland. Den ena sidan gled in i en "tidlös oskuldsfullhet". "Den andra rörde sig obevekligt mot språk, tid, verktygsanvändande, vapenbruk, krig, utarmande och slaveri."



Men för Burroughs är det inte längre möjligt att samanföra de två delarna med varandra igen. Istället föreslår han att man ska "invertera magnetfältet" och likt magnetens poler stöta bort de två delarna från varandra. I slutet öppnas också en liten reva i tiden, en öppning mot en ny ordning där de pandemiska virusepidemierna slutligen leder till att Styrelsens makt utplånas. "Alla tecken på, alla minnen av krigen kommer att blekna som spåren av en dröm." Nu gäller det bara att förvalta denna möjlighet och inte återupprepa människans misstag.