Den rosa krokodilen

Längs Muren gick man i Västberlin på östtysk mark, eftersom den rests någon meter innanför gränsen. Här kunde man strosa fram och åter, bara avbruten av Springerkoncernens utmanande avspärrningar. Läsa klotter var ett nöje med mer eller mindre vitsiga texter som JUMP OVER AND JOIN THE PARTY!

I Östberlin gick man inte längs muren. Den fanns där, men det var som om alla skämdes. Sällan avbildades den. Men igenom ville man.



Vid mitten av 70-talet hade DDR nått långt i återuppbyggnaden. Öppenheten var större än under de slutna föregående årtiondena. Den besvärlige och populäre Wolf Biermann påminde ändå om inskränkningarna av medborgarnas frihet. Han sjöng i kyrkor och där han kom åt, när den statliga kulturpolitiken stod i vägen. Han var det stående ämnet för alla samtal jag hade under mina resor i landet dessa år. Han förlorade medborgarskapet 1976, men det blev inte tyst för det. Författarkollegor protesterade.

En av de verkligt stora poeterna i DDR, Sarah Kirsch, utvisades 1977. Liksom Biermann fortsatte hon att störa även från Väst, därför att de hävdade, att de velat vara kvar, att de stödde socialismen, som kört vilse i gamla hemlandet på grund av ledningen. Kirsch skrev i raseri:



Där är Muren. Fläckvis är kalken grön.

Vakttorn och utsiktsplatser på båda sidor.

Lägg märke till allt, sade han, på samma sätt som när

Hemingway på väg från Spanien såg den stinkande hästen.



I DDR:s kulturliv rymdes bekvämlighet, ren feghet och stort mod. Folk läste, såg på konst och den fria improviserade jazzen var en stor sak, som drog tusentals unga. Den hade växt fram liksom i hemlighet, eftersom jazz i sig knappt tolererades annat än som dixielandmusik ända in på 60-talet. De riktiga musikerna gömde sig i dansband. Först klev bröderna Rolf och Joachim Kühn fram och gav ut DDR:s första experimentella jazzalbum i mitten av 60-talet. Snart hade de båda lämnat landet.



På dagsvisum kom musiker från Västberlin över. Myndigheterna agerade hotfullt. Och stegrade sig då ett skivbolag i Västberlin 1974 gav ut en lp inspelad på radion i Östberlin med saxofonisten Ernst Ludwig Petrowsky. Titeln var lika surrealistisk som situationen, "Auf der Elbe schwimmt ein rosa Krokodil".

Det var en spricka i Muren. Resultatet blev ett kulturavtal så att åtminstone musiker kunde åka över till Västberlin. Andra hållet var det värre. Slagverksspelaren Sven-Åke Johansson har många berättelser om dagsvisum, besök på illegala gallerier för spelningar och till och med inhopp under konserter på Haus der Jungen Talente; vakter och myndigheter brukade ingripa resolut.

Men det var för sent. Ett sipprande utbyte av idéer och undergroundkultur var redan igång.

Ett ställe som ständigt stod öppet för sådana möten var Einzige Privatgalerie på Dunckerstrasse i Prenzlauer Berg; en av dessa stora stadsdelar fyllda av hyreskaserner för den inflyttande arbetarbefolkningen under senare hälften av 1800-talet.

EP-galleriet gömde sig bakom port nummer 17, på tredje bakgården. Man ringde på hos psykologen Jürgen Schweinebraden. Galleriet var ett 40 kvadratmeter stort rum i våningen över hans lägenhet.



EP-galleriet, Enda Privatgalleriet, ja, det var väl en viss överdrift, men gallerivärlden i DDR var mycket begränsad. I slutet på 70-talet fick Schweinebraden undergroundkollegor både i Halle, där konstnären Jürgen Friedrich startade ett illegalt lägenhetsgalleri, och Karl Marx Stadt (Chemnitz), där det legendariska utställningsrummet Clara Mosch drevs några år av en grupp konstnärer.

Staten ägde ett tjugotal officiella gallerier. De gav ut grafik, sålde konst och arrangerade små utställningar. Det låter kanske inte så spännande, men det fanns verkligen undantag. Galerie Arkade låg vid Strausberger Platz mitt på paradgatan Karl Marx Allée. Jag var där i slutet av 70-talet för att träffa den ständigt motarbetade outsiderkonstnären Gerhard Altenbourg. Det var meningen att han skulle öppna en utställning. Portarna hade ännu inte slagits upp, när telefonen ringde. Utställningen stoppades.

På Arkade kunde jag ändå studera arkivet och titta på Altenbourg när jag ville. Där fanns också konstnärerna kring Clara Mosch och nämnde Jürgen Friedrich. Galleriets strida ström av små kataloger är fortfarande en av de bästa guiderna till hur konstlivet i DDR verkligen tedde sig.

Den underjordiska vykortskonsten var en kraft i landets kulturliv. Vitsiga, subversiva, politiska vykort skickades kors och tvärs. Det blev en form för estetiskt och därmed också politiskt motstånd. Det var snart en så stor rörelse, att Galerie Arkade 1978 arrangerade en utställning med konst på vykort. En katalog gavs ut med en principiellt hållen uppsats som klarlade den historiska och samtida betydelsen. Det var en händelse, som fokuserade konsten bortom den statliga kulturpolitiken.

Schweinebraden följde efter och arrangerade sin första mailartutställning året därpå. Han valde det explosiva ämnet samhälle-miljö. Till galleriet sändes mer än 1 500 vykort från 20 länder. Ungefär 700 ställdes ut; en stor framgång i Berlins intellektuella och oppositionella liv.



Under mina resor i DDR samlade jag material för en bok som aldrig kom ut om landets hela konstliv, eftersom min förläggare Bo Cavefors drevs i konkurs.

Jag har suttit många gånger i Jürgen Schweinebradens kök och talat om konst till en kopp kaffe med kardemumma. Han var noga med att betona det ideella i sin verksamhet. Inte heller tyckte han det var något slags medelklassvurm, själv arbetade han från början som maskinreparatör, innan han vuxenutbildade sig till psykolog och sociolog. Galleriet startades 1974, då han började arrangera utställningar för konstnärer. Men intresset växte snabbt. Det var inte bara konstnärer som kom, utan också en del av den kulturintresserade allmänheten.

EP-galleriet blev förstås ett samtalsämne i konstkretsar i Berlin, det befann sig ofta idémässigt i de främsta linjerna. I januari 1980 genomfördes till exempel den första föreställningen med två Sonyanläggningar i samarbete mellan A.R. Penck (Östberlin) och Wolf Kahlen (Västberlin). Konstnärer som Petr Stembera (Tjeckoslovakien), Diego Cortez, Seth Tillet, Anna Banana och Bill Gaglione (USA) visade tidiga och på sin tid enastående framträdanden på galleriet.

En del av EP-galleriets konstnärer var minst sagt kontroversiella i DDR. Ralf Winkler, det vill säga pseudonymen A.R. Penck, visades ofta, liksom Gil Schlesinger. De tvingades båda lämna landet, sedan deras arbetsmöjligheter stoppats.



EP-galleriet tillhörde, som redan antytts, de smått legendariska spelställena inom den fria improvisationsmusiken. Det första arrangemanget var med den belgiske slagverksspelaren Pierre Courbois grupp Association PC. En del av de mest intressanta improvisatörerna inom den fria jazzmusiken var ofta gäster. Från DDR hade vi trombonisten Conny Bauer, saxofonisten Ernst Ludwig Petrowsky, pianisterna Ulli Gumpert och Hermann Keller, slagverkaren Baby Sommer; trumslagaren Sven-Åke Johansson var en annan, västtyskarna Alexander von Schlippenbach och Peter Brötzmann ytterligare ett par.

Editionerna var en viktig del av EP-galleriets verksamhet. För ett facilt självkostnadspris kunde vem som helst abonnera på dem. Schweinebraden var mycket engagerad i den pågående förstöringen av miljön och slöseriet med energi. Inte minst med tanke på DDR:s kärnkraft, kolkraftverk och miljöförstöringen satsade han på kalendrar och mappar med rubriker i stil med "människan i det förstörda landskapet".



Naturligtvis var myndigheterna irriterade. Kultur var politik och drevs av politiker!

De prövade olika strategier. En var rykten, där det påstods att Schweinebraden var agent för Stasi. Det var ju inte så ovanligt och skrämde nog bort en del nyfikna. Så valde de att tiga ihjäl den oönskade verksamheten. De struntade i vad han gjorde och tänkte väl att det skulle självdö. När inte det heller fungerade, sökte de olika ursäkter att sätta käppar i hjulet. Brandmyndigheterna förbjöd konserter, han förbjöds att "arrangera icke-tillåtna arrangemang".

När han ändå trotsade fick han inga fler licensnummer, som behövdes för att göra vernissagekort. Han förfalskade licensnumret, tryckte ändå och dömdes till höga böter. Slutligen drabbades han av yrkesförbud. Utan möjligheter att arbeta kunde han inte driva galleriet. Och den som saknade jobb i DDR kunde gripas för lösdriveri. Då blev det farligt.

Situationen var ohållbar och han tvingades söka utresetillstånd, vilket så småningom beviljades, eftersom han hade släkt i Väst, som kunde betala.



Fördrivandet av Schweinebraden ingick i en politisk offensiv mot de alldeles för självständiga och oppositionella alternativa platserna för konst och kultur. Både i Halle och Karl Marx Stadt bommades gallerierna igen.

Andra tog över.

Den verkliga kulturscenen i DDR utspelades på överlevande Galerie Arkade, på konsthallar, konsertlokaler och hemma i köket hos folk, där dikter lästes, tidskrifter och publikationer knackades ner på maskin, limmades ihop och spreds från hand till hand. I efterhand kan jag se att sprickorna från 70-talet aldrig kunde tätas. Konsekvenserna var självklara.