Hur den andra världen försvann

1989 befann jag mig i Östberlin, närmare bestämt i förorten Ahrensfelde, tolv kilometer från centrum, "am Arsch der Welt" vilket på städad svenska skulle kunna kallas "vid världens ändpunkt". En grövre översättning kommer närmare sanningen: den smutsiga leran, de ödsliga hyreskomplexen, kyrkogården, fälten, utdunstningarna.

Jag hyrde en regissörslägenhet av Berliner Ensemble och arbetade med olika Heiner Müller-uppsättningar i Berlin och Rostock. Mitt uppehållstillstånd gällde ett år och ledde till att jag följde realsocialismens sammanbrott inifrån. Flera skådespelare trodde att jag var Stasi-agent, vilket vi författare på sätt och vis är fast vi arbetar åt en "osäkerhetspolis" som inte är statlig utan privat.



Jag glömmer aldrig dramaturgerna som en dag stannade mig på gården utanför Berliner Ensemble och frågade om jag verkligen var svensk. "Er tyska är ju perfekt!" Jag kråmade mig framför dem: "Tycker ni verkligen det?" För att trots allt understryka min äkthet sa jag några saker på svenska.

De förstod inte och skruvade på sig; det fanns nämligen en annan "västmänniska" på teatern som helt motsvarade deras bild av Väst: stilig, välklädd, dyra fabrikat, färgglad. Efter att än en gång ha gett min jeansjacka och mina enkla, robusta skor en kort blick, sa chefsdramaturgen: "Men ni ser så DDR-mässig ut!"

I Rostock satt jag ofta med regissören Klaus Noack (vi arbetade med Müllers "Uppdraget" som handlar om hur tre män försöker förverkliga 1789 års revolution i de franska kolonierna) på restauranger där kyparna tog en halvtimme på sig för att i slow-motion närma sig ens bord och vara oförskämda, om de överhuvudtaget kom.

Vi pratade om Gorbatjovs reformer, och Klaus sa att det skulle ta minst ett halvsekel för sådana reformer att nå fram till isberget DDR: "Här finns tillräckligt med militär för att förhindra all förändring." Ofta pratade jag med olika skådespelare om Brecht. En av dem svarade: "För mig personligen drömmer han om en arbetarklass som aldrig har funnits."

När jag går igenom mina dagböcker från den tiden hittar jag ständigt "bonmots": "Det är Lenin som är förbrytaren, Stalin är konsekvensen."



I Berlin arbetade jag – som på Brechts tid – med en detaljerad fotodokumentation av iscensättningen, Fritz Marquardts uppsättning av "Germania Tod in Berlin". Mycket i pjäsen handlar om Preussen, och det var en sensation att den fick sättas upp. Likheterna var för påfallande. Jag kallade min utställning "Den främmande blicken".

Då och då dök Heiner Müller och Robert Wilson upp på repetitionerna. Efteråt satt vi i kantinen, andäktigt lyssnande. Miljön var mycket berlinsk; jag citerar ur dagboken: "En av skådespelarna berättar om de döda i koncentrationslägren. Hela tiden hör man röster: 'Fem öl till Willi! Har du lemonad?' 'Liken ruttnade i solen.' 'Hej Willi, kan du fixa något att äta?' 'Varför kunde inte pjäsen spelas för tolv år sedan?', säger Müller, 'tiden har lagts som en avlagring över den.' 'Jag vill inte tala om hur många utlåtanden som skrivits om den där pjäsen under årens lopp', säger dramaturgen Ziller. 'De ligger i ett pansarskåp på kulturministeriet.'"

Jag studerade kulturpolitiken i DDR och fann i ett häfte av den ledande kulturtidskriften Sinn und Form från 1985 en uppsats kallad "Tradition och framsteg". I kulturministern Kurt Hagers text preciserades exakt vad man i DDR försökte avskaffa: "Det finns i vårt samhälle ingen anledning till kulturpessimism, modfälldhet, ironisk eller kritisk distans."

För Heiner Müller var Väst nutiden, Öst det förflutna och framtiden. Han pendlade under hela 1980-talet och fram till murens fall mellan båda världarna och var den svartvita världens främste uttolkare. Teaterchefen Manfred Wekwerths perspektiv var ett helt annat. Han sa: "Vi har sjuhundratio människor på teatern varje kväll som genom oss övertygas om det rätta."

Författaren Volker Braun pläderade för att man skulle ersätta begreppet arbete med handlingsförmåga. För hela oppositionen var "motsägelser" och "differentiering" avgörande kategorier.



Ur dagboken, maj 1989: "Drack öl med tre representanter för Rostocks 'andra värld', en murare, en f d fängelsekund, en förtidspensionär. Murarens trötta fylleblick, han säger: 'Jag är inte intresserad av historien, vet du, vad fan har den med mig att göra?'"

I Berlin följde jag en uppsättning av Müllers "Kvartett" som bygger på Laclos "Farliga förbindelser". Den manlige skådespelaren ville att jag skulle gifta mig med hans flickvän och få över henne till Väst: "Resten ordnar sig där", sa han. Regissören körde strax efter murens fall ihjäl sig när han skulle hämta några videokassetter i Osnabrück.

Alltfler vänner försvann plötsligt till Prag eller Budapest. Lägenheter stod plötsligt tomma – fruar, barn och katter lämnades ofta kvar. I Prag var hela Kleinseite fylld av övergivna Trabanter. I Lobkowiczpalatsets trädgård, på Västtysklands ambassad, väntade utresevilliga på att komma vidare.



Ungern hade sommaren 1989 en statsskuld på tjugo miljarder dollar och närmade sig bankrutt. Ministerpresidenten Németh och utrikesministern Gyula Horn lät öppna gränsen och löste samtidigt sitt flyktingproblem mot en kredit på en miljard D-mark, tillstyrkt av den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl.

Ur dagboken, 11 september 1989: "Varje timme nya meddelanden. Det börjar med rykten i uppsamlingslägren om en snar lösning. Regeringsdeklaration i Budapest: sextusen människor från DDR får lämna Ungern från 24.00. Regeringen betonar att det är fråga om en enstaka aktion. Under det senaste dygnet har ytterligare tvåhundra 'flyktingar' anlänt." Den 3 oktober stängde DDR gränsen till Ungern.

Vid sitt besök i Östberlin på 40-årsdagen av DDR:s grundande sammanfattade Gorbatjov den omvälvning han med sina reformer satt igång: "Om partiet inte reagerar på livet är det dömt till undergång. Den som kommer för sent bestraffas av livet."

DDR:s fyrtioårsfirande blev en makaber avskedsceremoni, jag vred och vände på en satirisk teckning där hundratusen ankor paraderar framför den främste motståndaren till perestrojkan, DDR:s partichef Erich Honecker, redan då en senil åldring – precis som systemet. Ur dagboken, 7 oktober: "Jubel och dumhet."

När Egon Krenz den 17 oktober övertog partiledningen var den östtyska statssocialismen dömd att försvinna, men det hela påskyndades naturligtvis märkbart av att Günther Schabowski på den legendariska presskonferensen den 9 november sa att de nya resmöjligheterna för DDR-medborgare gällde "från och med nu". Så enkelt föll muren; folk rusade dit. De vilda människomassorna överväldigade systemet och statsapparaten.



När jag gick genom den öppna gränsövergången första gången den 11 november var det som om folkmassan hörde ihop med historien och den med staden Berlin. Det var ett ofattbart glädjerus, ingen kunde hålla tillbaka känslorna, det var en historisk triumf, ett 1789 b – utan våld.

När jag i dag försöker förstå vad som hände ser jag två huvudsakliga faktorer som inverkade. Den ena var flyktingströmmen ur den permanentade mardrömmen, statssocialismen. Den påverkades av drömmen om konsumtionen, bilarna, jeansen, yoghurtarna och bananerna, men styrdes framför allt av en helt normal frihetslängtan (res- och livslust: att upptäcka världen!) och en vägran att anpassa sig till ett förutsägbart system – ordern om att vara en kugge i ett omänskligt maskineri.

Den andra och viktigaste faktorn var Solidarnosc-rörelsen i Polen och påven Johannes Paulus II. När den polske ärkebiskopen i Krákow, Karol Wojtyla, 1978 valdes till ny påve skrev Alberto Roncai i La Stampa: "För ryssarna vore det bättre att Solsjenitsyn blev generalsekretare i FN än att en polack blir efterföljare till den helige Petrus."

När påven uppträdde inför människomassor i Polen visade det sig snabbt att det var han som var det verkliga statsöverhuvudet. Statsmaktens ledning däremot framstod som overkliga marionetter.

Solidarnosc-rörelsens arbete och därefter statsmaktens övergrepp mot rörelsen ledde i hela östblocket till rörelser som likt kor arbetade för att försvara mänskliga och civila rättigheter.



Politisk opposition handlade inte längre om befria massorna eller om att införa nya "system" utan om liberalisering – frihet på ett vardagligt plan. De viktigaste lärdomarna från epokskiftet 1989 handlar om hur enskilda människor i tider av politisk stagnation erövrar frihetligt utrymme i ett civilt samhälle.

Där är vi fortfarande. Det mänskliga är sig likt, medan Muren nu löper osynlig genom teknologins omänskliga rum.

Den är inte politisk, och den delar inte världen i svart och vitt.

Den bara är där, stum och oåtkomlig, som en utmaning för den som vill bevara sin mänsklighet.

I anslutning till Gorbatjov vill jag bara tillägga följande:

Den som upptäcker den för sent bestraffas av livet.