Fortfarande en delad stad

Som barn tolkar man oftast begrepp bokstavligt, och jag är nog inte den enda som hörde om järnridån på nyheterna och funderade över om den var blank eller rostig – och hur den egentligen var upphängd.

Berlinmuren, däremot, krävde inga tankeexperiment utan var en högst påtaglig symbol för det kalla kriget, och dess dystra cement och taggtråd representerade det brutala i att dela en stad och ett land. De barn som växte upp i DDR fick med all säkerhet istället höra den offentliga östtyska versionen, den om muren som en anti-fascistisk skyddsvall.



När nu Tyskland firar 20 år sedan murens fall, är allt det här förstås bara historielektioner för dagens skolbarn som kommer att ta del av festligheterna under den så kallade "Frihetens Festival" i Berlin. Bland annat har de dekorerat nästan tusen block i polystyren, som tillfälligt återskapar muren framför Brandenburger Tor för att sedan falla som dominobrickor.

Berlinmurens fall och återföreningen året därpå är Tysklands solskenshistoria. De euforiska scenerna som utspelades natten den 9:e november, med släktingars återseende och främlingars välkomnande, är förstås något man gärna vill lyfta fram i kontrast till skulden och ärren efter andra världskriget.

Av muren i sig återstår inte mycket utom minnesmärken över dess offer eller rena turistattraktioner. Staden har till synes växt ihop. Vissa spår finns i form grönområden som tidigare varit del av den så kallade dödsremsan, enstaka vakttorn samt ett fåtal spökstationer, där gränsen korsat en järnvägs- eller tunnelbanelinje.

En dubbel rad av kullersten löper genom Berlin och markerar var den yttre muren, det vill säga gränsen närmast väst, gick. Turister poserar för foton med en fot på vardera sidan – så enkelt är det alltså nu. Men så sent som i valet i september var det tydligt att en osynlig mur står kvar: Vänstern dominerade i de östra delarna av staden, och Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i väst.



Det finns en uppenbar bitterhet på bägge sidor – forna västtyskar klagar över vad återföreningen kostat – och fortsätter kosta dem – i upprustning och stöd, och den upplevda bristen på tacksamhet för detta. I före detta Östtyskland, där man inte längre nöjer sig med tillgången till bananer, talas istället om de lägre lönerna, de högre arbetslöshetssiffrorna, och kanske nostalgiskt om gemenskapen i samhället som uppstod under de hårdare villkoren i DDR men som nu försvunnit.

Men Berlin består inte heller bara av "Ossis" och "Wessis". Cirka 200 000 invånare har turkiskt ursprung – andra och tredje generationen sedan sextiotalets gästarbetare, de som ironiskt nog fyllde behovet av arbetskraft i Västtyskland då muren stängt av tillströmningen av emigranter från öst.

Efter återföreningen fann de sig plötsligt i konkurrens om jobben med de unga män och kvinnor som på nytt anlände österifrån. Arbetslösheten i de turkiska stadsdelarna uppges vara 40 procent och enligt vissa har integrationen stannat av. Här har man sin egen symbolik: "Muren föll" säger man "på oss".