Efter utopierna

På kvällen den 9 november 1989 satt författaren Reinhard Jirgl i ett ljudisolerat rum på Volksbühne i Östberlin och lönearbetade med ljussättningen av ett gästspel från Moskva, Tjechovs "Tre systrar" i historisk scenografi. Den ryska teaterns teknikchef Ivan kom plötsligt in och sa: "Nu kan du också resa till Väst. Muren har fallit!"

Jirgl hade sex opublicerade romaner i byrålådan, förkastade av censuren. Med en rad storslagna nya romaner har han blivit en av det nya Tysklands mest ansedda författare. Den 7 oktober i år fick han det ärorika Feuchtwangerpriset.



UPH: Varför vill du anföra Rolling Stones-låten "You can't always get what you want" när det gäller murens fall?

RJ: – Det är en väsentlig mening som syftar på historien och livet. Det finns ett gammalt asiatiskt visdomsord om att det viktiga inte är vad du önskar dig utan vad du behöver. Det skulle kunna stå som överskrift till de flesta av mina böcker. Det är en nyckelmening som generellt reglerar hur en människa förhåller sig till världen. Det man önskar sig är ofta absurditeter eller rent ut sagt vidriga saker, någonting pompöst. Men om du i stället, utifrån dina egna livserfarenheter, förstår att det du till slut konfronteras med i ditt liv oftast är på milsvitt avstånd från dina önskningar, ja, kanske till och med motsatsen – och att du får vad du förtjänar – att det du får talar till dig och tillhör dig, då är det första steget mot självinsikt. You can"t always get what you want, but you get what you need.

Sedan Sokrates är det ju en hög princip för upplysning. Det är en grundläggande hållning för hur man förhåller sig till livet, och det innefattar även insikten att var och en inte kan få allt.

– Ja, det är inte alls så att om man förhåller sig som en tjänsteman och tillämpar alla existerande regler så blir man befordrad. Det är det absurda i all strävan efter en obestämd och fjärran lycka som inte kan uppnås. Du måste i stället inse att det som händer dig tillhör ditt liv, och att det är det du behöver. För just så befinner man sig i världen.

Det vore skillnaden mellan illusoriskt tänkande och fakta.

– Ja, i alla fall ett försök att urskilja en verklighet som har med dig själv att göra.



När jag skrev "Europeiskt skräp", romanen om min pappa, handlade det om att skriva om en storslagen människa som under hela sitt liv framställdes eller betraktades som förlorare. Jag ville undersöka hur han upprätthöll sina värden och visa att hans energinivå var extremt hög. Han var en person som representerade de europeiska värdena, allt det som gått i arv till oss från Sokrates men som nu i mångas ögon bara är "rubbish", skräp – för att det inte genererar pengar eller en plats i den samhälleliga hierarkin. De andras värden – pengar, inflytande, makt – var honom likgiltiga.

– Din pappa lyckades med något som inte var likgiltigt. Han samlade på det som hade värde för honom.

Det viktiga för mig vara att han inte jämförde sig med något annat värdesystem.

– Det var avgörande, och det handlar om att betrakta övergripande värde- och maktsystem som tvetydiga, att se på dem från sidan och säga: Fungerar det här värdesystemet?

Hur långt borta är 1989 för dig, och vad har det blivit av befolkningen i DDR?

– Jag kan inte prata om massan, om någon jag inte känner, jag är inte representant för någon. Det var ju det stora misstaget bland många DDR-människor, särskilt de akademiker som efter murens fall skrev brevet "För vårt land" – en traktat om vad som skulle hända ifall vi förenades med Förbundsrepubliken. En av undertecknarna, superintendenten Krusche som nu är död, erkände tio år senare att ingen av dem som undertecknade uppropet hade en aning om DDR:s katastrofala ekonomiska tillstånd. De befann sig på Moln 23. Några berömda intellektuella i DDR ansåg sig också vara massornas språkrör och samlades den 4 november 1989 på Alexanderplatz och gav folkmassan goda råd – som jag ser det för att en sista gång upprätthålla sitt eget representantskap. Några dagar senare visade det sig att massorna kunde tala för sig själva och inte i enlighet med vad dessa intellektuella tyckte. Det visar hur fel ett tänkande kan bli som ser sig som representationsobjekt. Varje politiker som tror sig tala för befolkningen vet inte vad han eller hon talar om.



Du beskriver förändringarna efter 1989 med begrepp hämtade från de franska filosoferna Foucault och Baudrillard; du har beskrivit sammanbrottet som en implosion.

– Min kontakt med Foucaults och Baudrillards skrifter i början av 1980-talet har präglat mig väsentligt. Muren urholkades eftersom båda teckensystemen hade förlorat sina referenspunkter. Substansen hade förbrukats. Jag skrev en dagbok hösten 1989 och försökte skriva mot den svulstiga och religiöst präglade retoriken: att Guds hand svävade över demonstrationerna i Leipzig och såg till att det hela inte slutade med ett blodbad. Jag letade efter en kall metod för att förstå och beskriva förändringarna. Tio dagar före murens fall verkade det helt omöjligt att denna mur i Berlin, muren mellan öst och väst, helt enkelt skulle kunna försvinna spårlöst som mumiedamm. Och med muren alla funktionärer som skapat den.

Du kallar många av östfenomenen för "elakartade signifikantsvulster", och du beskriver förändringen av det som du – med en beteckning från Derrida – kallar "diskurssystemen". Vad hände med språket?

– Sedan 1945, när den verklige fienden, den tyska fascismen, försvann, började systemen smälta samman. Muren blev då ett slags symbol för en viril avgränsningsmetod, med en dödlig verkan för dem som försökte övervinna den. Men ekonomiskt och militäriskt var muren meningslös. Det fanns vapen som kunde slå till bakom vilken mur som helst, och de ekonomiska överenskommelserna ingicks utan hänsyn till muren. Varje industrimässa visade hur man gjorde prima affärer med det fientliga systemet. När en mur har fallit är det lätt att säga att det var logiskt, men för mig gick det inte att förstå det förrän många år efteråt. Mina dagboksanteckningar år 1989 var ett försök att skapa klarhet för mig själv och de slutade med orden: "Båda systemen – öst och väst – hade helt enkelt förlorat sin referenspunkt, vilket som det senare skulle visa sig dock inte behövde betyda att det var slut på krigen."



En effekt av 1900-talshistorien är ju att ingenting längre är omöjligt att tänka sig efter Auschwitz, precis som vi om den 11 september 2001 inte kan vara helt säkra på om det verkligen var arabiska terrorister eller av CIA betalda terrorister. Det finns inte längre någon "otänkbarhetshorisont".

– Så är det. Vi kan faktiskt inte heller vara säkra på att amerikanerna verkligen varit på månen. Vem kan garantera att alltihop inte utspelade sig i en studio i Hollywood? Av det skälet har jag inte längre förtroende för någon människa med politiskt ansvar. En sådan hållning undanröjer förhoppningarnas rum, man förlorar sig inte i tilltron till människor eller politiska program. Man låter sig inte förföras av människor som inte längre kan bestämma över sina egna handlingar. Varje chef, ordförande eller statsöverhuvud är en del av näringskedjan, av oändliga nätverk, allting är sammanvävt, det finns inga horisontella hierarkier. Inför politiker och politiska program är en viss kyla viktigare för mig än förhoppningar. Sedan kan jag glädjas när något oförutsett sker. Statsfiender finns alltid på plats när en stat behöver fiender.

Jag har alltid beundrat att din läsning av Foucault eller Derrida alltid hade med verkligheten att göra, i dina romaner förkroppsligas Foucaults tänkande. Gestalternas liv skildras med existentiella referenser till maktsystemen och deras strategier. Du levererar en personlig tolkning, med stränghet och kyla, baserad på människoöden.

– Jag vill inte uttrycka det så euforiskt. Jag har bara upptäckt att i dessa tänkares instrumentarium finns det en verktygslåda för mig. Jag tror att Foucaults betydelse framför allt ligger i framtiden, han hade oturen att skriva och argumentera i det kalla krigets tidsålder men hans tänkande är i högsta grad aktuellt i vår tid. Detta gäller också för Kant – som var Foucaults verktygslåda.

Vilken betydelse tillmäter du Kants förnuftstänkande?

– Det allra viktigaste är för mig den marginella, men viktiga texten "Vad är upplysning?", om den privata och offentliga användningen av förnuftet. Den inleds med det berömda Horatius-citatet "Sapere aude", våga veta, våga använda dig av ditt förnuft. Det handlar om att utan ledning av ett medium eller en främmande åsikt använda sig av sitt eget förnuft, att våga använda förståndet. Kant talar i det sammanhanget om att de som inte använder sig av förnuftet hamnar i en självförvållad omyndighet. Det är högst intressanta och aktuella teman.



Hur framstår det oförnuftiga maktsystemet DDR för dig i dag?

– Det handlar om olika stadier, 1945 och 1989 är två vitt skilda saker. Från början var DDR en diktatur enligt sovjetisk förebild. Kriget svar slut, det ekonomiska systemet helt upplöst, människor behövde något att äta. Fabrikerna skulle byggas upp, byråkratin etableras. DDR var för mig aldrig förknippat med förhoppningar utan en följd av andra världskriget. Jag föddes och levde i en tid som bara bestod av kriser. Med rätta kan man säga att med Stalins död led det socialistiska systemet skeppsbrott över hela världen. Det var början till slutet. Socialismens eventuella substans gick i graven med diktatorn. 1989 var samhällsapparaten en tom kulissvärld.

Vad menar du med substans – motståndet mot fascismen?

– Nej, det var bara en annan fascism. Med substans menar jag bara att socialismen trots allt var en utväxt av den borgerliga humanismen, ett från mitten av 1800-talet utbyggt borgerligt samhällsekonomiskt system. Om Marx uttalande stämmer att på varje tragedi följer en komedi, så var 1989 den fars som följde på franska revolutionen 1789 – som ju också var en fars. Det som stormades var inte en belägrad utan en övergiven fästning, Bastiljen. Tre fångar befriades. De råkade av en ren tillfällighet befinna sig där. Stormningen av Vinterpalatset gick ju inte heller till som i Eisensteins film.

Danton och Robespierre gjorde ju den tyske romantiske diktaren Schiller till hedersmedborgare av Pariskommunen, men när Schiller till slut fick brevet hade revolutionärerna giljotinerats. Det var post från dödsriket.

– Det har aldrig funnits någon verklig heroism i maktsammanhang. 1989 var ingen revolution utan en fars. De som demonstrerade i Leipzig eller Berlin visade mod, men de skulle demonstrera i dag också. De som bidrog mest till förändringen var de som sprang iväg från Bastiljen, de som lämnade DDR.

De som flydde protesterade mot ett liv som präglades av begrepp som "Wohnraumendversorgt", "bostadsutrymmesslutförsörjd", ett slags kafkaesk determinism från maktens sida: du ska stanna där vi ställt dig. "Vi tilldelar detta unga gifta par den här lilla lägenheten som de ska bo i till pensionen."

– Som i en gravkammare.

Heiner Müller kallade det för "knullceller".

– Det fanns ett uttryck på den tiden, apropå att folk skaffade många barn för att leva på barnbidragen, som löd: "Familie Biber bauen Haus mit Schwanz" (Familjen Bäver bygger hus med penisen).



Vad kände du när Ivan la handen på din axel och sa att muren fallit.

– Det fanns en stor komik i att det var en ryss som sa det. Jag trodde inte på det. Jag gick inte över den natten.

När gick du över?

– Jag gick över nästa natt med tolken Larissa, vars mor bodde i Västberlin. Hon kunde för första gången besöka sin mamma. Folkmassan rörde sig som när man i dag går på rockkonsert, i ett slags spänd förväntansfull slowmotion. Det var tyst och mörkt, vid gränsövergången Invalidenstrasse var endast muren upplyst. Ju närmare gränsen en DDR-människa kom desto räddare blev hon. Vi var rädda att muren skulle stängas igen, att ryssarna skulle komma. Många sa: Det kan inte sluta så här, det kommer att hända något fruktansvärt. När jag såg skylten "Ausreise" kände jag att detta inte var vad jag ville. "Utresa" är något man gör med alla sina tillhörigheter, med koffert och bohag. Jag ville inte resa ut, jag ville stanna. Den där idioten Schabowski visste ju inte själv vad han läste upp på presskonferensen, tänkte jag. Det behövdes en utländsk journalist för att få honom att begripa det. Ändå hade Schabowski inte förstått det, han hade ju inte sagt att gränsen var öppen och att vem som helst kunde hasa ut ur DDR som han eller hon ville. Som DDR-medborgare hade man total respekt för begrepp, så jag visste att om det stod "Utresa" kunde det inte gälla mig. Alltså borde jag inte gå över.

Du visste vad konsekvenserna var vid "utresa".

– Ja, då kunde man inte komma tillbaka, det var slutet på ens DDR-historia. Att det var slutet på staten DDR förstod man ju inte den 9 november.



Under några månader efter murens fall kontrollerades man fortfarande av gränsvakter, sedan var alltihop plötsligt borta.

– Sedan kunde mitt pass plötsligt användas som månadskort i tunnelbanan i Västberlin. Det var en härlig paradox, för obegränsat resande.

På ett år blev mer än en miljon människor i DDR ägare till nya bilar.

– Bortsett från alla dessa tekniska förändringar och tillgången till hela Västs varuvärld var förändringen för mig en stor verklighetstillväxt, även språkligt. Jag försökte inte klamra mig fast vid en DDR-verbalitet för att bevara något som inte kunde bevaras. Jag undersökte begreppen i två språkliga världar och såg att språket hanterade begreppen olika.

Hur då till exempel?

– Språket i DDR speglade hur svag individens ställning var i samhället. I DDR spelade individen en mycket liten roll. Allt som hade att göra med individuella anspråk, andligt eller fysiskt, ogillades. Man fick ursäkta sig om man ville tillföra kroppen lustupplevelser.

Din första stora roman i Väst, "Avsked från fienderna", tematiserar begreppet fiende som låg till grund för den svartvita, kalla kriget-världsuppfattningen. Vad är en fiende?

– En fiende är någon som hindrar mig, ifrågasätter mig och leder min existens in absurdum. Men vem kan ifrågasätta mig? Bara min bror – och romanen handlar om två bröder, och det är den döde brodern som ifrågasätter den levande. Om jag inte har någon bror så är det bara jag själv som kan ifrågasätta min existens. Ingen annan har rätt till det. Därav följer att jag är min egen fiende. Det är dubbelmeningen i titeln. "Avsked från fienderna" är ironiskt menat, eftersom man inte blir av med fienden – man kommer inte undan sig själv.



Vad innebär den nya tekniken i globaliseringens tidevarv?

– Den stora myten är att människan är uppkopplad till hela mänskligheten, till alla register, system och arkiv. Hela den här nätverksidén förvandlar mänskligheten till en amöba. Det är bara instinkterna som överlever. Det handlar inte längre om att som under renässansen skapa och sträva efter en självständig individ, utan nätverket är en molekylkedja som återför människan till atavismen. Nätverksmänniskan är indragen i osynliga maktsystem som kedjar fast henne vid blind konsumtion. Den lydiga nätverksmänniskan utvecklar precis som härskaren eller politikern en oerhört liten grad av frihet. Det är systemen som betjänar sig av individen, den enskilde följer hela tiden en checklista som handlar om anpassning.

Min pappa orienterade i stället sitt liv till sin samling av "dyrbarheter" och litteraturens sanning.

– Det är som när Odysseus i Odysséns elfte sång går ner i underjorden och bland de dödas skuggor inser att sanningen alltid bara uppnås till hälften, den måste produceras på nytt hela tiden. Samma sak händer när vi skriver. Om det behövs ett berättigande för att människan existerar, så är det förmågan att utveckla fantasin och reflektera över sig själv. Tekniken utvecklar just nu en falsk känsla av förbindelse som i själva verket är en sluten krets. Människan befrias kanske från sig själv genom att ständigt prata om sig själv, mobiltelefonen blir ett slags "käftjogging". Men tekniken har klara begränsningar. Jag ligger begravd under huset som rasat och pratar med min fru på mobilen – tills batteriet tar slut. Människor pratar i mobiltelefoner hela tiden som när fåglar kvittrar i skogen: "Jag är här, jag är en av er och jag kommer strax!" Den här kommunikationen leder framför allt till tanklöshet. Den nya teknikens media är utan egenskaper, de är varken demokratiska eller diktatoriska, men de kommer att användas i de nya krigen. När estländarna uppförde ett antiryskt monument 2007 skickade ryssarna via Internet-providers i Uruguay och på Cajmanöarna så mycket skit i Internet-systemet att hela Estland lamslogs. Elförsörjning, sjukhus, kraftstationer; allt kollapsade under flera dygn. Detta är det nya kriget. Man behöver inga raketer längre. Irak är 1800-tal, de nya terroristerna kommer att lamslå oss via datorer. Vi vanliga människor blir sittande i mörklagda hissar eller tåg vars dörrar inte längre kan öppnas och där ventilationssystemen slutar fungera.

Vad finns då kvar av friheten i Kants mening? Kan sanning producera mer frihet?

– Frågan om frihet är alltid kopplad till förnuftet. Jag undersöker just nu hur förståndet kan göra uppror mot den nya mediamakten. Det som intresserar mig är hur människan kan hävda sig själv mot sina egna skapelser.