En speciell födelsedag

Det kan väl inte ha undgått någon att det nu är tjugo år sedan Berlinmuren rämnade. Under lång tid framöver kommer den nionde november 1989 att vara ett betydelsemättat datum. Men dagen, som i år råkar inträffa på en måndag, bär även på andra historiska implikationer. Den nionde november 1938 inleddes "Kristallnatten", ett av de mera påtagliga bevisen för att nazisterna menade allvar med antisemitismen. Synagogor och judiska affärer förstördes över hela Tyskland och Österrike, judar mördades och cirka 30 000 internerades i olika läger.



Just den dagen, som föregick natten, firade en pojke i Budapest sin nioårsdag. I dag fyller han således åttio. Hans namn är – som vore historien aldrig tillräckligt fylld av ödets ironier – Imre Kertész. Han som egentligen – om de nazityska dödsfabrikerna fungerat planenligt – borde varit död 1944, allra senast 1945.

Det var Auschwitz, har han skrivit, inget annat än Auschwitz, som gjorde honom till jude. Hade tidigare aldrig tänkt i etniska termer. Det var också Auschwitz som omsider förlöste författarskapet, ett av efterkrigstidens (och den europeiska litteraturens) viktigaste. I opposition mot Theodor W Adornos berömda yttrande om det barbariska i att skriva dikter efter Auschwitz har han alltid hävdat och verkställt motsatsen: Auschwitz är själva urscenen, den kommer vi aldrig förbi.



Och sedan det andra, gravt galghumoristiska: hur Kertész hamnar ur askan i glöden, eller halvdöden. Trots trakasserier och marginalisering blir han kvar i det kommunistiskt dirigerade Budapest, på fel sida järnridån, av ett allt annat överskuggande skäl: språket, det ungerska språket. Det är ett slags hemvist: modersmålet.

Så samlas krigen – det blodiga, det kliniska, det kalla – och dess ansikten i en och samma chosefria gestalt. Att inte också tänka på Imre Kertész en dag som denna vore nästan en hädelse.