Tonårige Will Heller är övertygad om att världen snart kommer att gå under och bara han kan rädda den. Han tar sig ner i New Yorks tunnelbanesystem för att försöka få tag på det han behöver för att stoppa katastrofen: ett ligg.

Will har diagnosen paranoid schizofreni. Han kallar sig själv "Lowboy".

John Wrays "Lowboy" är den amerikanske författarens tredje roman, men den första som är översatt till svenska. Det är en ganska mörk berättelse om en psykisk sjuk pojke som slutat ta sina mediciner och rymmer från psykavdelningen där han suttit inspärrad.



John Wray låter sin huvudperson själv berätta om sin flykt i tunnelbanan. Och han låter Lowboy vara en nästan helt vanlig tonåring: han oroar sig för den globala uppvärmningen, han vill bli av med oskulden, han saknar flickan han är kär i, han funderar på framtiden och så vidare.

Men allting är hela tiden lite, lite skevt. Den krypande känslan om att allting inte står rätt till för berättelsen framåt och gör "Lowboy" till en thrillerartad sidvändare.

Eftersom Lowboy fungerar som något av en turist i verkligheten, öppnar Wray läsarens ögon för stadens många detaljer. Genom Lowboys paranoida ögon får små vardagliga detaljer oväntad tyngd. Wray snitslar sig igenom huvudpersonens tankar som ena stunden verkar se glasklart på världen, bara för att sekunden efter skruva till den med en sjuk reflektion. Det är en väl genomförd balansgång. Men, eftersom jag hela tiden bara får glänta på dörren till huvudpersonens värld för att sedan kastas ut, är det lätt att distansera sig från Lowboy istället för att känna med honom.



Parallellt med Lowboys resa löper berättelsen om hans mamma som anmäler honom försvunnen och polisen som försöker hitta honom. Om kapitlen om Lowboy i sina bästa stunder fungerar som knivskarpa iakttagelser av omvärlden är historien om polisen och mamman en grumlig psykologisk lek. De utmanar varandra, flirtar, försöker förstå och läsa av den andre, men ingenting leder egentligen någonstans.

I slutet av romanen bjuder Wray på ett "avslöjande" i denna katt och råtta-lek, men för den uppmärksamme läsaren uteblir överraskningseffekten.



Romanens behållning ligger istället i kapitlen om Lowboy och huvudsakligen i hans sätt att se på världen. Wray fångar upprepade gånger den där rusande känslan som kan infinna sig när man upptäcker något helt nytt, bara för att sekunden senare inse att det nyss upptäckta funnits framför ens ögon hela tiden.