Med Malte Persson som skicklig introduktör och redaktör har Erik Beckmans kritiska verksamhet samlats i en gedigen volym, "Alla är vi stora romaner".

Titeln har hämtats ur en recension i Dagens Nyheter – Beckmans huvudsakliga hemvist – av Sigrid Combüchens "Värme" från 1980. Combüchen passerar med marginal Beckmans bägge argusögon, det gör även valfrändskaper som Bengt Emil Johnson och Kristina Lugn, samt Eva Ströms förstlingsverk "Den brinnande zeppelinaren" (1977). Mindre milt behandlas aforistik och science fiction. Eller Per Ahlmarks poesidebut.



Och om Erik Beckman (1935-1995) som romanrecensent ibland hemfaller åt ordinärt refererande så är han generellt – för att tala idrottsspråk – mera på tårna när det kommer till diktbedömningen. Fast mest hängiven är han musiken, om vilken han alltför sällan fick (eller ville?) skriva.

Sammantaget adlas brödskrivartvånget till ett slags frihet och lust som inte alltid kan skiljas från hans parallella författarverksamhet. Inte sällan handlar det verkligen om kritik som litteratur, om fruktbara möten mellan konst- och kulturkritiken och den estetiska notisen, essäistiken. Gränserna perforeras, samtidigt som författarens – eller säg kritikerns då – drag av ambitiöst didaktisk folkhögskolelärare kommer i dagen.



Ingen svensk har skrivit så skarpt vanvördigt om humorn som konst, kolla bara den 1983 publicerade BLM-grejen kring Rabelais och John Kennedy Tooles "Dumskallarnas sammansvärjning". Beckman fattade något väsentligt om komikens kvalitativa väsen: kvantitetens betydelse, den besinningslösa gränslösheten.