Det viktiga valet

Efter hundra minuter bryter vi. Lena Sundström har bråttom. Innan kvällens första, av två, publika framträdanden i Göteborg måste hon förbi en databutik för att hämta några sladdar. Hennes två månader gamla bok om sina upplevelser av dagens danska politiska och samhälleliga klimat – "Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark" – har väckt stort intresse, och fler bokningar väntar till våren.

Augustnomineringen minskar givetvis inte på detta, men det främsta skälet ligger i ämnesvalet. Invandring. Integration. Rasism. Främlingskap. Rädsla. Ämnen som länge varit med på dagordningen, men som i höst har blivit allt hetare. Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons hetsartikel mot muslimer, har följts av Vellingedebatten och den senaste Sifomätningen som visar att Sverigedemokraterna är större än både Centern och Kristdemokraterna.

Lena Sundström ser både ont och gott med de här debatterna. Mest gott, faktiskt.

– När Åkesson så fort vred upp temperaturen genom sin artikel tvingades alla att ta ställning. Åsikterna måste nu upp på banan. För eller emot. Även om jag tycker att Reinfeldt slingrade sig lite, kom det ett besked också från honom. Och den senaste Vellingedebatten visar att det, trots allt, inte är ok att säga vad som helst. Det finns faktiskt en anständighetsgräns. Lena Sundström minns sin första artikel. Efter att ha läst en bok med titeln "Hiroshimas blommor" skrev hon en text med ett budskap om att "siffror måste förvandlas till individer". Det var på mitten av 80-talet, hon gick i sexan eller sjuan, hon är inte riktigt säker vilket, och fick se den publicerad i sin lokaltidning, det vill säga den här tidningen.

Sedan tio år tillbaka är hon frilansare, och bland uppdragen ingår en fast kolumn i Aftonbladet. Hon är också författare, där höstens bok är den tredje. Hon har gott om åsikter, och framför dem med lätt hand i en stil där humorn samsas med allvaret och den politiska udden. Förebilderna finner man i USA. Michael Moore, Al Franken och Chuck Klosterman, för att nämna tre. Det gemensamma är att deras egna projekt och upplevelser vävs in i en större berättelse, som både har innehåll och riktning, lättsamhet och tyngd. "Ett skämt", säger hon, "ett skämt är aldrig med för skämtets egen skull. Först budskap, sedan skämt".

– Jag är uppväxt i den ironiska generationen. Det enda som var fulare än att tycka något, var att dessutom stå för det. Jag passade aldrig in där. För mig är humorn ett redskap, men det måste finnas nerv i skrattet. Då tror jag absolut att humorn kan vara ett effektfullt sätt att hitta fram till fler människor. Givetvis är jag medveten om risken att inte bli tagen på samma allvar. Det tar också längre tid att koka ner ett omfattande material till en lättläst och personlig text, än det tar att förvandla samma material till en tung och svårgenomtränglig text. Men det är ett val jag gjort. Sundström väcker ofta reaktioner, och oavsett om det är gillande nickar eller ilska som hon får i retur förenas de båda av engagemang. Hennes bok om Danmark är inget undantag. Tvärtom.

Recensionerna rörde sig från hyllningar till sågningar. Svenska Dagbladet och Kristianstadsbladet stod för ytterligheterna. Där Svenskans recensent utropade den till "en av årets viktigaste böcker" menade vår recensent att "en bok som denna ställer sig i vägen för en seriös diskussion".

"Världens lyckligaste folk" är ett reportage, skrivet utifrån tre månaders lägenhetsboende i Nørrebro i Köpenhamn i början av 2008. Huvuduppgiften är att undersöka hur invandringsfrågan under 2000-talet har kunnat växa till den klart dominerande politiska frågan. I fokus för hennes frågvisa vistelse står Dansk Folkeparti och deras ledare Pia Kjærsgård. I bakhuvudet har Sundström frågan om den danska utvecklingen pekar mot en kommande svensk utveckling. Är vi om tio år där Danmark är i dag? Det är hennes fråga.

– Att se framåt är som att tippa hur det går i en match mellan Sverige-Brasilien. Man förstår att oddsen pekar till Brasiliens fördel, men man måste ändå alltid gissa på 3-0, eller något liknande, till Sverige.

Så, vad tror du?

– Min jätteförhoppning är att det skapas en medvetenhet kring utvecklingen i samhället, och att vi gör ett aktivt val. Man har alltid en möjlighet att välja. Fast risken är förstås att det blir 0-3.

Du lyfter fram media som en av syndabockarna i Danmark. Varför?

– För att media har gått före opinionen och gjort frågan större än vad den är. Trots att det är en komplex fråga med olika nyanser har media gjort den svartvit. I dagens interaktiva medievärld är det här också en debatt som media numera vill ha. Det har även inneburit fler aktiva läsare på webben. Den kamp som Politikens chefredaktör för är ett positivt undantag, men på nyhetsplats är Politiken som alla andra danska tidningar.

Utifrån det här perspektivet, vad tror du om den svenska medieutvecklingen?

– Enligt de danska chefredaktörer jag har pratat med har alla samhällsfrågor, med undantag för miljön, blivit invandrar- och integrationsfrågor. När svensk media upptäcker hur vansinnigt sexigt det här området är kommer vi att få se samma utveckling. Vi är inte mer immuna än vad danska journalister är. Alla kommer att ha en åsikt, inte bara politiska reportrar utan även modebloggare och tv-krönikörer. Det funkar som med Anna Anka. Ju mer det skrivs om Anna Anka, desto mer pratar vi om henne och desto fler följer programmet i TV3. Men finns det då inga problem med integration och invandring? undrar jag. Är det bara en mediegrej, och en ensam stark och skicklig politikers verk? Finns här inte kriminalitet, gängbråk och motsättningar i Köpenhamn där rasism och hat och utanförskap är framträdande ingredienser? Lena Sundström har hört resonemangen förut, säger att hon ofta möter synpunkten att hon bara pratat med "snälla muslimer".

– Dels kan man ifrågasätta detta med invandrargäng. Enligt Köpenhamnspolisen är majoriteten i de kriminella gängen etniska danskar. Oavsett vad som gäller, jag ville inte gå för djupt in i kriminaliteten eller religionen i min bok, jag ville se på människors och samhällets rädsla för det främmande, säger hon och fortsätter.

– Vi förstår ju att inte Göran Hägglund kan hållas ansvarig för vad Ku Klux Klan sysslar med. Då är man väldigt fel ute om man diskriminerar en hel grupp invandrare för vad en liten del människor gör. Vi måste alltid påminna oss om att döma människor efter deras handlingar. I detta ligger att all form av extremism och fundamentalism måste bekämpas, och det bästa sättet att göra det på är med demokrati.

Vad tyder det på att bland annat författaren Mohamed Omar vill bilda ett islamistiskt parti i Sverige?

– Jag tror att ungdomar som är födda här, andra och tredje generationens invandrare, har mindre förståelse med ett samhälle som inte släpper in dem än vad deras utlandsfödda föräldrar hade. För de unga kan partier av den här typen kännas som ett alternativ.

Du återkommer ofta till hur invandrarfrågan dominerar den danska politiken, och hur det, enligt dig, bara blir allt hårdare och värre. Ser du något slut på en sådan utveckling?

– De enda som kan bryta det här är politiker. Från mitt utifrånperspektiv tycker jag de danska politikerna har varit väldigt ryggradslösa. Det gick väldigt fort innan de följde efter Dansk Folkeparti för att vinna fler röster. För att undvika att Sverigedemokraterna ges samma roll i svensk politik efterlyser jag mindre strategiskt tänkande från partierna, men en ökad tydlighet över vad de tycker och vill.