Tänk dig att soldater kommer nattetid och för bort eller misshandlar dig och din familj eller planlöst demolerar ditt hem och dina ägodelar. Tänk dig att fredliga protester mot allt detta regelmässigt besvaras med tårgas och beskjutning. Tänk dig att hela tiden leva i skräck för dina grannar. Att uppleva hur terrorn när som helst kan slå till och utplåna vardagen. Tänk dig att behöva göra obligatorisk militärtjänst på minst två eller tre år i form av krigshandlingar som strider mot alla människorättsliga principer.

Så ser vardagen ut för de palestinier och israeler som frilansjournalisten Johanna Wallin möter i boken "Jag går aldrig ensam mer". Det är en lättläst, konkret och mycket levande skildring av livet i och omkring de av Israel ockuperade palestinska områdena.



Wallin kommer till Västbanken första gången som internationell observatör sommaren 2007. Hon ska i tre månader bevaka framför allt de militära vägspärrar som upprättats överallt inom det ockuperade området, inte för att hindra palestinier att ta sig in till Israel och de israeliska bosättningarna, utan för att kontrollera och hindra dem att ta sig mellan palestinska byar och mellan hembyar och de egna odlingarna.

Efter att de tre månaderna som observatör gått ut väljer Wallin att stanna i Tulkarem på Västbanken. Hon möter båda sidor av konflikten och skildrar ingen av dem nyanslöst, vänder sig mot våld och fanatism på båda, men poängterar också ojämlikheten mellan staten Israels militära – och mediala – styrka och det palestinska folkets. Hon kritiserar Israels "statligt sanktionerad terrorism", där all kritik tystas med anklagelser om antisemitism. Inte minst kritiserar hon vårt eget ointresse och handfallenhet inför situationen.



Någonstans gör Wallin i förbifarten jämförelsen om Sverige vore ockuperat av Norge och samma fenomen fanns här. Och den tanken fastnar. Var skulle vägspärrarna gå kring mitt hem? Skulle jag kunna ta mig till jobbet? Till skolan? Hur skulle jag kunna försörja mig? Skulle jag kunna träffa någon i min familj eller av mina vänner?

Hur skulle jag reagera? Och: hur skulle omvärlden reagera?